LovliePie

Hej! Jag är annorlunda. Jag ställer krav. Jag förväntar mig att det ska bli bättre. Jag förväntar mig förändring. Jag tycker vi behöver sätta stopp för gamla onödiga och orimliga mönster. 

 

Mitt yrke är ett yrke som historiskt varit otroligt hierarkisk och mansdominerat. Att tänka om tar tid, ork och är otroligt jobbigt. Man möts av skeptisism. Man möts av en uppfattning att man är jobbig. 

 

Jag är på en hel del sätt en exemplarisk medarbetare, jag svarar snabbt på mail. Tar jag på mig en uppgift löser jag den, har jag ett grupparbete är det jag som gör 90% av jobbet. Jag säger till när saker fungerar dåligt. Jag försöker förändra. Jag försöker gå via rätt kanaler. 

 

Att vara annorlunda innebär också att inte få dom fördelar som kommer av att man är kompis med chefen. eller att ens pappa jobba där, eller någon annan fördel där man bara går förbi rätt instanser. På sättet jag är annorlunda har jag svårt att sälla mig till gruppen "det är någon annans problem". Att tänka att någon annan är ansvarig, att någon annan ska säga till, att någon annan jobbar i frågan. Vem är denna någon annan? Finns den ena? 

 

Jag säger vad jag tycker, jag meddelar vad som är rätt och fel när jag vet. Jag beskriver mina tankar och känslor och håller du inte med, kan vi förlika oss, inte att jag har fel, men att ditt sätt också är rätt och fungerar minst lika bra eller iallafall att det visst är så vi ska göra. När det är tungt är jag den som säger till. Jag hör av mig, när det är ohållbart, för mig. Att inte få gehör, så är det ibland. Men jag hör av mig. 

 

Att kräva saker, som handledning, som att få äta lunch, att få använda sin lagstadgade rätt. Att det är chefen som faktiskt ska ta ansvar och leda och fördela arbetet. Att det inte ska vara upp till arbetstagaren att ändra sitt schema om man sagt till i god tid, eller att man ska lösa sin egen sjukfrånvaro eller liknade. Jag kräver saker, och någonstans verkar det vara fel i denna tystnadskultur. 

 

Jag tror dock jag bara kan vara jag. Ibland är det dock så ensamt att man är några år före dom andra. Att det jag kämpar för idag om 5-10år är självklart och då blir man inte tackad, för ingen vet vilken skit eller vilket jobb man faktiskt gjort. Saker blir bättre, men det går långsamt och om till och med ens kollegor är emot en, för förändring är läskigt, så känns det som man tappar musten.

 

Jag hoppas jag kan få komma vidare. Att mina val, mina personliga val faktiskt ska få vara mina. Att jag ska få vara annorlunda och att jag ska få vara jag. Att förståelse finns. Jag har alltid varit annorlunda. Jag minns när rektorn på min högstadie-skola kom på skolavslutningen utklädd till indian och gav mig pris för mest unika elev. Till historien var jag den dagen utklädd till katt. Jag visste inte då vilken tung resa det skulle vara att vara unik. Hur mycket motstånd man skulle möta på. Men det finns dom som ser mig. Som ser min unikhet och vet den kan göra underverk.

 

Andra kommer hata den, för det sticker i ögonen att någon är annorlunda. Någon är unik. En smaragd bland gråsten. Vad har givit den rätten. Men jag ser bara att jag kan vara jag. Och det finns dom som uppskattar det. Att vara mig, är att vara annorlunda och visst hade det varit lättare om andra kunde acceptera det. Livet ser inte ut så. 

 

Denna blogg handlar visst mest om känslor, om hur det känns när man vill sluta hjärtat ut bröstet och gråta hej vilt. Denna vecka har varit en sån vecka.

 

För drygt en vecka sen försökte jag planera in lite häng med vänner. En av vännerna beskrev att hon inte kunde för hon skulle på fest, fest hos min kollega. Och ja vännen och kollegan känner varann från tidigare arbete men jag kände ett styng av smärta när jag hörde det. En fest, hos min kollega, där jag inte var bjuden. Jag tänkte att det kanske var en liten fest och hon bara bjudit några få. Jag var inte så nära att jag skulle inkluderas i några få.

 

Några dagar senare pratade jag med några andra vänner och som nämnde också festen hos kollegan och sa "jag såg du skulle komma på eventet på nätet, det var ju typ 50 pers som skulle komma". Jag kände mig återigen utanför, så av minst 50 pers var jag inte beräknad innefattas. Det sved men jag försökte än en gång trycka bort det som med tankar att det inte var personligt även om jag blev ledsen.

 

Någon ytterligare dag frågade en kamrat, en annan kollega om jag inte skulle gå på festen. Jag sa jag inte var bjuden men reflekterade över att den kollega som frågade inte var särskilt nära festplaneraren, inte närmre än jag. Jag kom fram till jag måste fråga och festplaneraren, min kollega, sa att nej hon hade bara bjudit några få från jobbet, och det var fullt på festen. Jag var ledsen men slog det från mig. 

 

Efter festen pratade jag med min kamrat och hon beskrev då att ungefär hälften av vår grupp på 12 pers hade varit där, varav de två nyaste, dom som börjat för 3-4månaders sen och som ingen hade känt tidigare. Då blev jag väldigt ledsen, hur kunde man bjuda någon som man känt avsevärt mycket kortare och min kamrat som inte var närmre kollegan än jag. Urvalet kändes otroligt oväntat och att inte ta det personligt kändes ännu värre.

 

Olika tankar kom upp om hur dålig jag var, på detta blev det dessutom fick jag mens och en dröm blev plötsligt förändrad. Jag ville bara gråta. Ligga ner i fosterställning och gråta. Jag kände att det aldrig kommer vara någon som gillar mig. Ingen kommer någonsin bjuda in till fest. Ingen kommer komma om jag bjuder in till fest. ALLA vill hålla avstånd och ingen kommer någonsin vilja vara min vän. Jag gick ut och drack med några vänner. Och alkohol har en tendens att alltid öka på min ångest och oro. 

 

Idag hade jag ett samtal med kollegan och det kändes ändå bra. Det var inte personligt och dom nya hade hon bjudit in för att förbarma sig över för att dom inte skulle vara utanför, vilket i sig är fint. Att jag bär på ett utanförskap sen innan var inget hon visste om. 

 

Efter detta har jag varit ledsen och trött och känt mig mycket skakad och skadad. Jag känner en djup känsla av ledsamhet och ångest. Jag har svårt att se hur jag ska kunna gilla mig själv i detta läget. Det känns djupt och tungt i bröstet och i mig själv. Och jag känner mig väldigt sårbar, otroligt sårbar. Och så ledsen. Hur lär man sig älska sig själv i en så grym värld? Hur kan man fortsätta harva på utan minsta tecken på att något vänder? Varför är vi ständigt utsatta för utanförskap hur mycket vi än försöker? Och varför faller alla pusselbitar på plats för vissa men inte andra?

 

Känslor, känslor. Inatt jobbade jag natt. Idag är jag trött och känslorna går på högvarv. Det är mycket nu. Men varje gång det blir så att man är utanför blir jag så ledsen. Denna vecka var jag på akuten, trots det närvarade jag utanför arbetstid på två möten. På sista mötet, idag,  berättade en kollega att dom hade haft ett möte i onsdags. Ett möte där dom kommit fram till att bjuda in till cheferna till ett möte. 

 

Detta var ett superkul initiativ men varför är jag då ledsen. Jo för ingenstans hade man försökt få med dom som inte var på mötet. Man hade inte mailat och berättat att man hade haft mötet. Man hade inte på något sätt tagit reda på vad alla tycker. Och då är vi bara 12 pers, så svårt borde det inte vara att försöka inkludera.

 

Klockan 1430 fredag, skickades ett mail med informationen och "jag tänkte maila ut detta i eftermiddag om ingen har synpunkter". Well, Jaha, tack för den framförhållningen.

 

Och ja visst, detta är en av mina darlings, kill your darlings säger man. Men alltså. Jag har så svårt när man inte inkluderar varann i diskussionen. Jag tycker information är superviktigt och man måste kunna erbjuda adekvat skriftlig information om inte alla kan närvara.

 

Känslor, idag är jag arg. Arg för att personer beter sig elakt ibland. Arg för min åsikt inte blivit bemött med respekt. Arg för jag känner en sorts känsla av orättvishet. Jag har ett starkt rättvisepatos, jag tycker det är viktigt att vi har öppna kort när vi bestämmer över andra. Att vi inte ändrar premisser beroende på om vi gillar eller ogillar någon. Jag tycker det är viktigt att alla kan komma till tals, även dom som inte tar för sig. 

 

Igår hade vi ett möte, med en grupp jag verkligen gillar. Men vi hade en fråga som var obesvarad, jag hade skickat ett mail, men ingen hade svarat. Jag hade en bestämd åsikt, men alla andra tyckte det var en icke-fråga. Slutade med att de ville rösta för att ta bort frågan. Jag kände mig ganska hjälplös i den situationen, då jag ändå tyckte det var en viktig fråga att beskriva reglerna kring för alla involverade. Det kokades ner till "detta ska vi inte bestämma om, alla maktutövande grupper får göra som dom vill". Det tände till i mig. För jag upplevde att hela arbetet handlade om just att samordna sig för att undvika att reglerna just ändrade sig, beroende på grupp. 

 

Jag blev väldigt arg, ledsen och besviken, kände mig sviken av gruppen som tyckte mina åsikter var irrelevanta. Jag blev arg på gruppen som inte ville höra varför jag tyckte detta var en viktig fråga, en fråga som tidigare uppkommit och som mest troligt kommer uppstå igen. Jag kände mig själv överkörd och tappade tillit till gruppen. 

 

Idag ligger känslan kvar. Jag vet inte, det känns tungt, jag har svårt att släppa känslan av total hjälplöshet. Känslan av att andra vilja stessa situationen och genom det göra ett enkelt val, ett val som leder till fortsatt förvirring och fortsatt orättvisa. Jag fick iallafall med en liten text i slutändan. Och ibland behöver man ju kill your darlings. Men idag var det svårt, för frågan om förtydligande, rättvisa och förklara spelregler är viktigt för mig. Det ligger varmt om hjärtat och det gör väldigt ont när principerna trampas på..

 

 

Ibland är det svårt att sova. Just nu är det många många motgångar. Det började med A inte får gå med sina kompisar till storbarnsavdelningen. Något som känns katastrof men innerst inne vet vi det kommer bli bra. Ett jobb som skulle kunna passa E kom ut, dock känns det just nu som under 5% sannolikhet att han får det. Vi skulle laga lammlasange och lammfärsen var slut överallt. Vår babymonitor gick sönder. Och idag fick bilen punktering. En piss i havet men helt plötsligt det värsta som hänt.

 

Vi är oftast ganska positiva människor men kan lätt hamna i katastrof, "det går inte lösa" eller "jag har inte tid med det här". Vi vill att saker ska fungera helt enkelt. Just nu har varit en motig tid med få framgångar känns det som. Och samtidigt väljer man vända på steken kan man säga att det positiva är att A i höst får ha sin favoritplagg, han får lära sig leka med yngre barn och jag fick en spark i baken att facebook-vän förfråga hans vänners föräldrar. Man kan säga att oavsett vad som händer med jobbet kommer ett val göras. Vad gäller lammfärs fick vi färs på  lamm entrecote och lärde oss var vår närmsta lammbonde bor. Och vi fick köpa en ny babymonitor och en Ullareds resa på köpet men många nya byxor. Sen punkteringen, nja, inte hittat någon fördel än men det finns nog.

 

Just nu är dock inte mitt självförtroende på top. Jag känner mig lite ensam och övergiven och inte produktiv. Jag vill så mycket men barnen tar så mycket tid, såklart. Jag vill lite jobba ändå, för att förbättra, för att bli en bra ledare för att komma vidare. Men det är också soft att vara föräldraledig. Föräldraledighet är svår på det sättet, och ändå är vi såå sociala ändå, träffar folk nästan jämt. Och tiden bara rinner iväg. Snart är det sommar och semester. Jag tror jag behöver en paus. Vi behöver en paus. 

 

Att ha otur eller kanske tur i oturen?

 

Jag har hela tiden trott att det skulle bli som förta gången, att när väl vattnet gått skulle kroppen fatta vinken och lille bebis skulle komma, fortare än kvickt. Men nej, så blev det inte denna gång. Är jag fel? Är det något fel? Jag vet att detta är vanligt, ändå grubblar man och hyperventilerar och kan inte sova. Varför vill min kropp inte funka denna gång? Eller var det för det var fara och färde sist och bebis behövde komma ut? 

 

Att detta med förlossning kan vara så jäkla förvirrade. Så oväntat och oklart. Att allt ställs på sin spets och man vet varken bu eller bä? Nät kommer vår lilla skatt? När kommer en vacker liten bebis som får ligga i min famn? Jag vill ha dig här nu. Och E, ja, inte till så stor nytta just nu. Han sover som en stock. Vilket såklart är bra med men just nu jag vet inte, hade också velat ha han här.

 

Snart kommer en liten skatt till oss, en liten humla!

Igår var jul. Fy fan, jag blev så arg på svärföräldrarna. Dom är så självupptagna och orimliga. Min man är sugen på att säga upp kontakten, jag känner att det är familj så man borde försöka lösa saker eller passivt aggressivt bara låta dom få mindre och mindre att umgås med oss. 

 

Problemet med passivt aggressivt är att dom inte verkar fatta det. Vi har passivt aggressivt slutat skicka bilder ibland trots att jag skickar till min familj. Vi har slutat komma på middagar. Men de verkar inte uppmärksamma detta. I deras värld verkar inget annat finnas än dom två och min sambos lillasyster.

 

Så jul, denna fantastiska högtid. Vi firar vartannat år med min familj och vartannat åt med svärisarna. I år skulle det vara för första gången i deras nya hus. Jag är smällgravid och inte i mitt bästa läge. Först går det inte få ur dom en tidsplanering utan dom ska hela tiden förklara att dom ska till kyrkan där dom bodde förut men vet inte om dom hinner eller liknande. Så skriver dom till slut att dom åkt så vi tänker, aja, men då kan vi plocka ut oss i bilen och att lilleman får lunch där.

 

Detta blir aningens sent men helt okej tidsplanering. Min man lägger lilleman som då har svårt att sova pga konstig plats och konstig tid. Han somnar iallafall och vi äter "det kalla julbordet". Vid 14tiden vaknar lilleman och vid 1430 kommer kusin och sambons bror. Det hinner inte bli fika innan vi ska se på Kalle anka. I nya huset har dom bara ett pytte tv-rum och ingen har planerat bättre. Så hälften får plats. Barnen vill inte se, men svärföräldrarna ska se. 

 

Efter Kalle vill barnen öppna julklappar, men då ska svärföräldrarna göra Jansson. En lång väntan för 2,5åringen och 4,5åringen blir det till slut julklappar och tyvärr får vår lilla grabb inget som går att leka med direkt. Allt ska antingen skruvas ihop eller är Tillägg till Tågbana som finns hemma. Lilleman bryter ihop då han inte kan leka med sina nya leksaker. 

 

Här sitter svärmor och är nöjd, middag behöver inte fixas än på ett tag, visst.... jag påpekar att jo, barnen behöver mat. Och det ska då rakt bli glögg ändå. Suck. Aja, barnen får vi ta sekundärt, viktigast att svärföräldrarna har en bra jul. Ca 1h sent börjar vi tillslut äta med lilleman, helt själv, kul jul. Då är han jättetrött och hungrig redan. 

 

Då jag inte gillar "det varma julbordet" som middagen är så har jag tagit med en kålrotslåda och omph men det verkar svärmor undrande om det ens ska serveras. Hon misslyckas totalt med att värma lådan (alltså den blir inte varm) och gömmer den i ugnen sen så ingen kan ta. Jag bryter ihop. Höggravid, ungen får äta själv på jul, jävla självupptagna jävla svärföräldrar och det man fixat blir en jävla misslyckandes. Jag hade kunnat åkt hem där och då. Men aja, vi stannar.

 

Lilleman är så trött men ska bråka, som vanligt när han är på ovanlig plats. Vi gör ändå ett tappert försök att natta honom, vilket vi får avbryta efter 1h och åka hem. Någon som verkar ledsna eller ens uppskatta att vi försökt, nej. Avslut sms att vi är hemma svaras med "vi har så trevligt och kusin är vaken trots 2h efter läggdags" som det vore mer önskvärt. Lilleman somnar tillslut i bilen men är jätteorolig och mår inte alls bra.

 

Väl hemma säger min man "värsta julen någonsin" och vill helt klart säga upp kontakten. Jag håller med men tycker som sagt det är svårt. Vår son är superpepp på farmor och farfar så är orimligt att hålla han borta men jag vete fan om vi ens vill komma dit på jul igen. 

 

Min man vill straffa dom lite genom att inte få träffa lilla bebis typ före sent. Vi får se. Just nu är jag mest höggravid, less och vill bara bli av med dom.

 

Jippi-kay-jay motherfukker, and a happy new year, eller inte. Nu fokuserar vi på det som betyder något. Nämligen bebis och vår son.

 

Här är jag, här är vi. En liten dansande bebis i magen och en trött och tung mamma. Jag hatar mållinjen, jag vet inte vad det bottnar i, men jag formligen hatar mållinjer. Det finns inte ett lopp, eller ett slut där jag inte vill ge upp, precis när målet är inom räckhåll. Och visst har det alltid gått bra, så varför jag upplever denna känsla av att vilja ge upp varje gång, jag vet inte.

 

I magen finns en liten mycket aktiv skrutt. Det sparkas och det bokas och kärleken är så stark. Jag hatar den lilla känslan av att det kan gå fel. Det är så liten risk för det, men jag har varit med om så många, så många som det gått dåligt för. Samtidigt har der varit överväldigande fler där det gått bra, min ända erfarenhet själv är att det gick bra. 

 

Sen till sista frågan, hur godkänner jag att det blir en decemberbebis? Vi planerade för en januaribebis, och marginalen var för snäv, men inte omöjlig. Får en känsla av att det är mitt fel om det blir en december bebis. Men är det så fel? Farbror och farfar är mellandagsbarn och det har gått bra. Hur släpper jag kontrollen och låter kroppen göra det den kan. 

 

Förlossningen, att få ett barn i sina armar, att få se det vackraste skapat av mig och honom, hur fantastiskt är inte det? Att vi har fått möjligheten att göra det 2 gånger. Att vi får välkomna denna lilla krabat, en liten tjej eller kille. Samtidigt som jag undrar vad det kommer göra med vår fantastiska stora kille. Han är så liten och så stor samtidigt. Han kommer älska bevis, och han kommer nog även känna en stor ensamhet, då han inte längre är mest omhändertagen utan han behöver även ta hand om någon mindre. 

 

Just nu är det många känslor i livet. Trötthet, oro, självförebråelse. Övertygelse. Ja, jag vet inte. Men tids nog får vi ett till litet barn, och det kommer bli fantastiskt, jobbigt men fantastiskt.

 

Jag vet att livet är perfekt. Jag vet att våra val är våra val och det får vi stå för. Men just idag känns valen fel. Just idag ångrar jag tiden jag inte valde. Och tro mig, jag vet hur korkat det är. Att ångra något man inte gjort och valt. Ångra gör man bara för man har det andra erfarenheterna. Jag menar man kan ångra att man inte reste utomlands mer men då hade jag troligen inte kunnat ha hus, barn och make vid denna ålder troligen. Att ångra är ofruktsamt och tjänar inte till något mer än ångest. 

Egentligen är det nog corona och att min mini-mage skriker efter sällskap. Jag vill vara gravid så mycket just nu. Jag fattar inte var dessa kraftfulla känslor kommer från. Jag vill inte börja med produktionssex som sist. Jag hade tänkt att det skulle vara kasual och gosigt och plötsligt ske. Men hela min inre röst skriker "NUUU" helst skulle jag redan vara gravid i 6e månaden, som "alla andra". Jag blir lite rädd för mig själv i dessa tillfällen. Kan man verkligen bli såhär besatt av att skaffa en till liten bubblor.

Och ibland undrar jag om E känner samma. Om jag vill ha 4st kommer han gå med på det. Eller kommer han blankt säga nej. Och säger han nej, hur ska jag tämja det här galna monstret i mig som skriker, kvider och ylar om fler barn. Jag vet inte hur jag ska hantera mig i tider som dessa. Annars är allt väldigt perfekt.

Imorn är exakt 1år sedan börsras och covid blev en realitet. 1år sedan jag var på en aw, sedan ST-liv. Jag saknar så den där känslan av att umgås. Och när det går bra för andra har jag en tendens att sura. Jag är en riktig liten surare. Men sura har aldrig gjort någon glad. Hur finner jag styrkan i mig. Styrkan att skita i det sex och gravidgalna monstret. Att bara slå mig ner och vara lycklig. Göra en liten namaste, liten meditation och nöja mig med att vara galet lycklig i mina pojkar. 

I oktober brakade det loss, inget jobb till E och troligen inget jobb utan pendling. Vi fick tänka om och vi flyttade lite hastigt till den staden så jag fick börja pendla. Jag började söka jobb på den orten men allt blev otroligt förvirrande i och med att jag hoppades och trodde. Hjärtat i min mage växte sig större och vi visste om ett fantastiskt litet liv som skulle förgylla våra liv. 

Jag kände på ett sätt att när lilla hjärtat satte vårt liv på paus skulle detta vara bra för att kunna vänta ut jobben, men det visade sig ack så fel det var. Såklart är det fullt nu där det kunde funnits plats, såklart har varken jobbet jag nu har eller jobbet jag önskar fått till några tjänster, således är just nu livet på sin lägsta punkt på.

Jag kan gå och titta på det lilla hjärtat som jag älskar, han sover så fint, han koar och myser, skricker och bajsar. Han är fantastisk, så vacker, så otroligt perfekt. Jag ångrar han inte för en sekund. Och när han blev till då var livet ett helt annat.

Men jag ångrar jag inte sa ja den där gången för så många månader sen, att vi inte slängde oss ut och testade vingarna. Men är inte konstigt om man blir flygrädd med ett pyttelitet hjärta som nyss börjat ticka. Just nu är jag även lite arg på E, han fick allt han kunde drömma om, visst hans väg var långt ifrån perfekt, men han har just nu allt han kan drömma om och lite till medans min värld faller samman. Hur kan en tajming bli så fel och hur kan man ha sån himla otur. Jag vet inte vart framtiden bär just nu. Dock vet jag att jag har en fantastisk familj, ett litet hjärta som slår så nära mitt och ett större hjärta som skulle göra vad som helst för mig. Jag bara önskar mig ett jobb, ett hus och en någorlunda stabil framtid.

För drygt 1vecka sedan drabbades kollegor på båda våra jobb av att deras ofödda barn dog. Själv är man gravid v32, och i början påverkade mig inte så mycket. Nu har det börjat sippra in mer. Man vet så mycket och ändå jag vill bara lägga mig ner och gråta och sova. Vill inte ta ett steg till.

Jag jobbar just nu med en pendling på 2h hem, bor borta vissa dagar. Det är just nu så mycket röda dagar vilket är fantastiskt men jag hinner inte med att njuta av ledigheterna. Känner mig orolig, stressad och nedstämd just nu. Är så mycket som händer i livet, i måndags fick vi tillslut sålt bilen. Nya bilen ska hit och dit för att ordnas och fixas med.

Pengar är ett ständigt bekymmer, för än så länge ser jag ingen bättring på horisonten. Livet sniglar sig fram och varje steg känns jobbigt. Ett steg i taget, en dag i taget brukar jag säga. Men nu funkar inte ens det. Jag vill vara mig och göra det jag vill men just nu börjar även det bli svårt. Och hela tiden finns rösten "tänk om det inte går". 

Det är alltid svårt när man inte kan påverka sin situation. Vi har senaste halvåret försökt, men hade vi vetat vad vi vet idag så hade vi gjort annorlunda, från början, vi hade inte flyttat hit. Vi hade valt ett annat val. Men val är väl just det, det är just det med livet, man kan inte välja om för man får bara ett liv. Kanske gör detta att vi hamnar någon annanstans. Just nu känns det dock bara som världens nederlag. Känns som att livet tar ännu en 6månaders paus till nästa ansökan. Känns som även jag är ovälkommen. 

Det värsta är att alla jag pratat med står på vår sida i denna sak, iallafall när jag pratar med dom. Alla har samma reaktion och ändå är det vi som är barnsliga och orimliga. Att alla skulle reagera såhär i denna situation, det är orelevant. Men vi är inte dom populära, vi har aldrig varit och kommer aldrig vara. Vi är rebellerna eller revolutionärerna beroende på vem man frågar. Vi är på första plats eller sista. Ingen mellanmjölk här. 

Men vi får fokusera på vad vi kan påverka och det är att vi ska få bebis! Det är något ingen kan ta ifrån oss. Och att vi har varann. 

Det är svårt att inte ta det personligen. Som att man är oönskad. Att inget man gör är gott nog. Att dom nog inte vill ha oss här. Det finns inga bostäder. Jag får inget fast. E får ingen tjänst. Hjärtat brister gång på gång. Jag trodde inte det kunde göra såhär ont att få höra att vi inte är välkommna, för det är allt jag hör.

För mig är det nederlag om och om igen som återkommer. Att vi är här, så unga, vi har varann och vi har gift oss. Att vi tog oss hela denna vägen på vad som nu visar sig vara så falska löften. Alla framgångar sinar för denna motgången. Vi pausar och helt plötsligt är stillbilden ett nederlag och vi står utan någon säker framtid.

Nog visst löser det sig till slut. Men frågan är om man kan stanna så länge. När ska man göra slut och flytta till en annan stad om ens partner och arbete visar att man inte är värd att satsa på. Och samtidigt, om man lämnar, blir det bättre. Kan man ändra sig? Eller bränner man för alltid den relationen? Just idag tror jag vi drar. Jag står inte ut med långdistans och jobba på olika sjukhus. Jag tror uppriktigt på att dom inte vill behålla oss. Och vill dom ha folk som pendlar från andra städer, be my guest, för jag står inte ut med denna nedrustning av sin egen välfärd.

Andra saker sker, pengar till exempel, alltid ett ämne att fundera över. Vårt bröllop blev lite dyrare än tänkt. Sängen kostade också sisådär tredubbla priset mot vad vi tänkte oss. Och visst hade det inte varit något problem om vi inte önskade oss så mycket annat. Vi vill ha ett hus, en elbil och fasta tjänster båda två. Och helst igår. Pengamässigt går det inte ihop för vi har redan satsat alla pengar och lite vi inte hade på bröllopet. Nu ska vi betala av alla pengar vi lånat. Sen är vi unga, tar det 5år innan vi har allt det där, då löser vi det med. Men nu hade varit trevligt. 

Sen har vi jobbet, maten, vikten, och träningen. Allt vad vardag innebär. Det är ovant och jag vet inte om jag gillar det. Jag saknar sommaren så mycket. Saknar Umeå, fr det var tryggt. Idag snöade det där, och jag hade velat se snön. Jag tror inte jag får någon snö här, bara blåst och regn. Men allt har en början, allt var nytt någon gång i livet, och om 5år kommer man minnas och se hur bra allt blev. 

Men som alltid med detta kommer också ett väldigt problem hos mig, kontrollbehov. Igår åkte jag från E för att fara till mitt jobb 2h bort. Jag måste ju jobba och då blev allt väldigt fel. För vi var inte riktigt klara, så nu är allt lämnat i hans händer, städ, fix och slut touchen. 

Ja, jag litar på honom, ganska bra. Han är en klok man och han har koll på läget, det har han, men något gör en alltid så orolig när det gäller sånt här. Tror det har delvis att göra med mitt ex och delvis med mitt kontrollbehov. Således är E ingen del av problemet men det är han det går ut över. Suck. Hur kan man då lita på att han gör allt så bra som möjligt. Jag vet inte. Ärligt talat är det väl bara att göra. Jag menar jag kommer ju snart gifta mig med honom, då måsta jag lita på att han kan klara av att styla klart lägenheten han ska sälja för sina pengar. Det är ju till och med så att jag inte ens finns med i kartan för försäljningen egentligen.

Så nu är det typ 16 timmar till fotografen kommer och jag måsta bara lita på honom. Alla "fel" som blir är inget jag kan åtgärda ändå. Perfektionisten får helt enkelt hålla käft och jag får bygga på mitt framtida giftermål. Får vi 1miljon eller 1,5miljoner. Egentligen, vad gör det om 100år, när allting kommer kring.