När livet sätts på paus
Just nu är det en låg punkt igen. Alltså denna blogg lever för livets djupaste dalar. Allt som är bra, det finns inte här, utan hit kommer jag när mörka tider finns kring en. Jag sitter just nu i ett fantastiskt dåligt läge mellan vem jag är, vad jag vill och vad som finns för möjligheter. I oktober förra året ställdes allt på sin kant, i september var allt frid och fröjd, på något underligt vis. Vi hade båda jobb även om E hade börjat ett vad vi trodde temporärt jobb med pendling så hade vi det bra. Jag hade jobb jag trivdes med, trodde jag skulle få fast, vi hade en megafin lägenhet, vi var nygifta och utan att vi visste det hade ett litet hjärta börjat slå.
I oktober brakade det loss, inget jobb till E och troligen inget jobb utan pendling. Vi fick tänka om och vi flyttade lite hastigt till den staden så jag fick börja pendla. Jag började söka jobb på den orten men allt blev otroligt förvirrande i och med att jag hoppades och trodde. Hjärtat i min mage växte sig större och vi visste om ett fantastiskt litet liv som skulle förgylla våra liv.
Jag kände på ett sätt att när lilla hjärtat satte vårt liv på paus skulle detta vara bra för att kunna vänta ut jobben, men det visade sig ack så fel det var. Såklart är det fullt nu där det kunde funnits plats, såklart har varken jobbet jag nu har eller jobbet jag önskar fått till några tjänster, således är just nu livet på sin lägsta punkt på.
Jag kan gå och titta på det lilla hjärtat som jag älskar, han sover så fint, han koar och myser, skricker och bajsar. Han är fantastisk, så vacker, så otroligt perfekt. Jag ångrar han inte för en sekund. Och när han blev till då var livet ett helt annat.
Men jag ångrar jag inte sa ja den där gången för så många månader sen, att vi inte slängde oss ut och testade vingarna. Men är inte konstigt om man blir flygrädd med ett pyttelitet hjärta som nyss börjat ticka. Just nu är jag även lite arg på E, han fick allt han kunde drömma om, visst hans väg var långt ifrån perfekt, men han har just nu allt han kan drömma om och lite till medans min värld faller samman. Hur kan en tajming bli så fel och hur kan man ha sån himla otur. Jag vet inte vart framtiden bär just nu. Dock vet jag att jag har en fantastisk familj, ett litet hjärta som slår så nära mitt och ett större hjärta som skulle göra vad som helst för mig. Jag bara önskar mig ett jobb, ett hus och en någorlunda stabil framtid.
När vänder oturen?
