LovliePie

Denna veckan suger. Efter förra lördagen, när E var iväg med sina vänner så började jag fundera. Kanske skulle man ta en changsning och vara med, försöka arbeta som han gör på kårhuset så man fick vara med, trots att jag inte velat det innan. Så jag satsade. Jag bestämde mig för att testa, även om jag inte trodde det skulle bli. Men jag pratade med folk, alla som var negativa mer eller mindre. I Tisdags föll domen, ett nej, mer än så fick jag inte veta.

 

Och såklart var det jobbigt. Jobbigare än jag trodde det skulle bli, för jag kände ändå att detta var folk som jag trodde kunde tro på mig. Som kunde vilja ha med mig. Men nej, istället röstade dom in folk som jag inte förstår hur dom tänkte. Men ja, så hela veckan har det varit olika grader av jobbigt. Allt från att det inte känns som någon gillar mig, till att ingen uppskattar det man gör, till att det inte finns någon som helst anledning. Det är sjukt jobbigt.

 

Och ändå varför ska dom få förstöra mig och E, förstöra att jag vill ha kul, få mig att skunka in i en deppig sinnesnärvaro. Får mig att tycka allt är så himla jobbigt. Och aldrig får vi en paus. Jag och E. Bara problem på problem, och gång på gång vi inte ses. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag känner mig så fastlåst.

 

Idag har dagen varit, dagen jag bävat över länge. Dagen som E skulle iväg hela dagen och supa med massor folk. En dag som börjar redan 9 och slutar, ja, jag vet fortfarande inte. För han vet inte, för han inget sagt. 

 

Morgonen började dåligt, jag fick hjälpa honom och fixa och så, och han var stressad och såg mig inte. Jag var så ledsen när han stack. Sen pratade vi lite och inget blev riktigt bättre, han var sur och pratade arg til mig, och svor och höll på. Jag la på och mådde lite skit faktiskt. Men det löste sig tillslut.

 

Sen har dagen gått, det har varit hans vanliga fyllesamtal när han bara kommenterar på vad som händer i bakrunden och sen berättar vad som har hänt som varit kul och sen säger "du jag måste lägga på nu" efter 3min. Men han löste den situationen med ett 7min samtal senare. Det var bra.

 

Runt 22 började jag känna mig illa till mods, jag saknar honom så. Vi pratade dock en 20min där jag tillslut fick be han gå tillbaka till festen för att han bara kom på mer att säga mig hela tiden. Så jag vet att han älskar mig. Han beklagade ganska mycket på att jag inte var där och var med honom. Att han avundade alla som hade sin respektive där. 

 

Just nu saknar jag honom bara så mycket och vill att han kommer hem. Men tiden tickar. och han hör inte av sig även om han sagt att han skulle göra det. Jag hoppas för guds skull att han inte blir mer full än han är nu. För då kommer jag explodera.

 

Men över lag känns det som jag överlevt. Att jag klarat mig trots alla problem under dagen. Trots att jag verkligen inte gillar denna situation. Men jag har verkligen försökt och det har gått hyfsat bra. Hoppas bara han kommer hem som han nu lovat. är ändå 1,5h tills han lovat att vara hemma. Så jag tänkte lägga mig i sängen nu och kolla på Tarzan. Hoppas.

 

Alltså just nu vet jag inte var jag står. Jag trodde allt höll på att bli bättre men just nu känns allt sämre. Jag ska börja på en ny praktikplats imorn och allt känns väldigt läskigt och farligt. Samtidigt som dagen har gått så hiskiligt dåligt och jag känner sån sjuk ångest. Fan Fan Fan. Och E har inte gjort saken bättre heller.

 

Nä men ska vi börja från början. Kom iväg till skolan, och kom i tid, men på grund av teknikstrul kan vi inte börja, så blev försenad start, gör mig inget, så länge inte föreläsarna hoppar dyrbar rasttid för att han började sent. Men det var väl helt okej, efter lunch har vi case, case som jag inte kan ett smack om, men som jag försöker allt jag har. Ringer vårdcentralen och ja, det var mycket. På detta skickar E att han har bestämt sig för att jobba den 29e som vi bestämt är vår 6månadersdag. Fan fan fan, jag blev så ledsen. 

 

Efter det tar jag mig hem, försöker tycka att livet är bra fint ändå till jag kommer hem och inser 19.30 att jag skulle haft möte 19.00. Det mest sugiga är att jag verkligen var hemma och satt och gjorde ingenting, men jag bara glömde bort det. 

 

Så känslan nu är ångest, att jag glömer saker, att jag inte tittat på casen innan och ganska rädd inför imorn. Jag är dessutom ledsen över att E är så duktig på att glömma och att tappa bort saker som är viktiga för mig. Så hur kommer man vidare? Hur släpper man taget om saker som är läskiga och farliga? Hur slappnar man av och lägger tid på en själv? Hur förlåter man sig själv och sist av allt, hur kan man låta saker ta sin tid?

 

Jag menar, när han skrev att han tagit den 29e för jobb blev jag helt ställd, hur släpper jag den känslan och tänker att han svarar när han kan. Hur släpper jag känslan av att vilja kontrollera varje situation och hur släpper jag kontrollen och ger mig själv en klapp på axeln när jag lyckas släppa kontrollen?

 

För jag vill inte ha det som nu med ångest och ensamhet och en otroligt svår samvaro som jag inte vet hur jag ska lösa. Jag vill kunna ta det lugnt, att jag gör mitt bästa och alla andra måste dra sina strå till stacken med. För jag kan inte vara ledaren, för jag vill nog inte vara den som har dunderkoll på alla. Som bestämmer och kommer på att om man tänkter på en sak innan det händer så kan man kontrollera utfallet. Och i slutändan veta att E gör att för att ta tillbaka saker när han inser att han gjort fel. Han kommer försöka så mycket. Varje dag, hela tiden. Jag måste bara försöka se det. 

 

Jag vet inte längre var jag står egentligen. Den sista månaden, den sista tiden, kanske ända sen sommaren har varit så jobbig. Jag känner att jag inte kunnat slappna av eller känna mig ledig så länge. Jag har förvärvat sömnproblem, jag har stressat så mycket, och mått så dåligt. Jag har trott så många dagar att det vänt, men kanske, kanske är det idag det har vänt.

 

Idag var första dagen med snö, och ja, svensk man är som pratar om vädret, men snön är något som gör mig genuint lycklig. Har problem med att se var jag tar slut och var E börjar. Vad som är Es och vad som är mitt. För vi delar så mycket, även om vissa saker är vi mil från varann. Jag är så avundsjuk på honom ibland. Så avundsjuk på vad han har, vad han klarar och vad han får serverat för sig. Men jag vill inte jobba för det han har. Och han säger att jag har en sak för mig eftersom jag klarar mina tentor och allt sånt. Jag tror dock att han kommer klara sig på denna minimala effort han lagt ner. 

 

Men jag är ju också så kär i den där mannen som kan göra saker, kan jobba ihjäl sig. Som är så jävla stark, som tar för sig och hamnar på alla dessa ställen som han inte själv förstår hur han hamnade där. Som faktiskt berättar för mig när han är liten och förvirrad och rädd. Som har så många skuggor i sig, och som älskar mig mer än han någonsin älskat sig själv. Och jag vill ju att han ska vara lycklig och få allt det bästa, ändå blir jag svartsjuk på att han får det. Men det är nog bara jag som är barnslig, kanske kommer över det.

 

Men vi har haft så mycket problem på sista tiden. Vi har pratat så mycket och ändå har vi inte tid för varann. Vi har så många saker som behövs ta tag i. Så mycket att tänka på, så mycket att vara tillsammans. Det var så länge sen vi kunde satsa på att skämma bort vår relation. Det har varit så mycket tid vi inte ses. Som denna vecka, vi kommer ha fredag-kväll tillsammans, och söndag. Det är ändå ganska galet om ni frågar mig. 

 

Men jo, jag saknar han så ofta, jag älskar honom så, och jag känner mig som världens lyckligaste när jag tänker på honom och mig. Men vi har snart varit ihop ett halvår, kanske är det en halvårskris? Och kanske är det jag som måste börja lära mig som jag sagt så många gånger, jag måste bli självständig. Tänka på allt jag har, allt jag har som har inte har, allt som gör mig till en fantastisk person oavsett.

 

Sitter och lyssnar på musik genom lägenhetsväggen, hör festen från lägenheten jämte. Själv sitter jag naken i soffan och tänker på att sova. Har varit så seg hela dagen idag, igår var ju nämligen ute och drack gift. Man tappar en hel dag efteråt, särskilt när magen dampar, vilken den har gjort idag. 

 

Tiden präglas av mycket, av sömnproblem, av problem mellan mig och E, av känslan att jag inte vet hur jag vill ha det. Att jag vet att det inte går att göra något åt, men ändå vill inte min hjärna hänga med. Att E inte är som mitt X, att jag får vara ensam ganska ofta, får festa ensam, får sitta ensam hemma en lördagkväll mm. Och jag tror att det enda man kan göra åt det är att försöka slappna av och lära om mig, lära mig att vara självständig. 

 

Självständighet är dock svårt. Tycker det är farligt läskigt och lite galet. Så här i Halloween tider kanske det inte är så konstigt dock. Att möta sina rädslor och komma någon vart. Och jag tror jag kommer framåt, det känns som det. Det känns som jag har en väg, och att varje samtal leder till ett bättre resultat. Det känns så galet varje gång jag får flashbacks, som tex här om dagen när jag får känslan att jag vill skicka julkort. Tankarna som slår mig då är tankarna på att sist jag skickade julkort stod det "Från mig och X" nu blir det "Från mig och E". Det är så galet vad snabbt vi gick, men också hur mycket jag trivs. 

 

Allt är så svårt att inse var jag är, var han är, hur galet olik E är mot vad jag är van vid och i slutändan gör han allt jag vill ha i en man. Hur snabbt tiden går och att det inte längre finns en paus eller ett mellanrum att andas i. Att det inte finns tid för vänner och inte tid att bara få finnas. Men jag hoppas det löser sig, jag hoppas allt löser sig. Jag hoppas jag och E klarar allt, snart är det 6 månader ändå!