Och där kom dödsstöten
Idag är en dag jag helst vill glömma. Idag var den värsta dagen på flera år. När man får ett besked så otroligt svidande och det känns som ett nederlag så stort. Hela framtiden sätts på prov och vi vet inte vad vi gör imorgon. När allt går som en förlängning av mig in i min make. När jag önskar något så innerligt. När han inte väljer söka för att han kanske vinner flera sprinter och i slutändan står utan så mycket som en intervju.
Det är svårt att inte ta det personligen. Som att man är oönskad. Att inget man gör är gott nog. Att dom nog inte vill ha oss här. Det finns inga bostäder. Jag får inget fast. E får ingen tjänst. Hjärtat brister gång på gång. Jag trodde inte det kunde göra såhär ont att få höra att vi inte är välkommna, för det är allt jag hör.
För mig är det nederlag om och om igen som återkommer. Att vi är här, så unga, vi har varann och vi har gift oss. Att vi tog oss hela denna vägen på vad som nu visar sig vara så falska löften. Alla framgångar sinar för denna motgången. Vi pausar och helt plötsligt är stillbilden ett nederlag och vi står utan någon säker framtid.
Nog visst löser det sig till slut. Men frågan är om man kan stanna så länge. När ska man göra slut och flytta till en annan stad om ens partner och arbete visar att man inte är värd att satsa på. Och samtidigt, om man lämnar, blir det bättre. Kan man ändra sig? Eller bränner man för alltid den relationen? Just idag tror jag vi drar. Jag står inte ut med långdistans och jobba på olika sjukhus. Jag tror uppriktigt på att dom inte vill behålla oss. Och vill dom ha folk som pendlar från andra städer, be my guest, för jag står inte ut med denna nedrustning av sin egen välfärd.
Just nu vill jag bara säga hejdå och gå härifrån för jag trivs inte med detta.
