LovliePie

Okej, nykterhet är överskattat. Men undrar hårt om jag verkligen behöver denna bloggen längre. För alla inlägg handlar om att vara lycklig. Och i början fanns en tanke att lägga ut bilder på mig så jag skulle börja älska mig själv mer. Men nu älskar jag mig och jag älskar min älskade E. Mina bilder är över lag tråkiga. Mina inlägg är tråkiga och allt verkar komma ut på papper med mig själv hemma.

 

Kanske är jag för lycklig för att ha en blogg, enlig mina standader. Fortfarande är vikten ett problem, men så på rätt väg att jag inte bryr mig så hårt. Sjukdom är ett problem, host host, menar ordentlig förkylning. Saknad är ett problem, Att inte tro på att livet kan vara såhär. Att vara stressad och tappa förtroendet. Men mitt hjärta vänder alla dåliga delar, och faktiskt är jag stark nog att klara allt annat. Ialla fall hittills.

 

Lekt akutenläkare i en vecka, lyssnat på lungor, lyssnat på hjärtan, diagnostiserat, elkonverterat, och ett hjärtstopp mitt i det. Detta är fantastiskt. Men jag har märkt att man behöver mycket tid att reflektera med. Men kanske blir det lycksele på AT. Vem vet ;)

 

Jag hatar att man måste sluta fira sina födelsedagar när man blir äldre, att man måste fixa sina egna partyn om man ska ha ett. Att det inte längre är någon frukost på sängen. Ingen som sjunger "ja må hon leva" och otroligt jävla ensamt. Jag minns att födelsedagar var som att bli prinsessa, man fick saker, hade födelsedagskalas med mycket tårta och sånt. Men i år är min födelsedag halvt inställd och andra halvan har redan varit.

 

Jag bad om en dag att fira min födelsedag. Bad om en tid att vara bara honom och jag och fira. Men både jag och han glömde bort det, och nu är det försent. För idag är han bakis och har inte ens köpt en födelsedagspresent. Imorn börjar skolan och sen finns ingen tid till något.

 

I fredags var vår inflyttningsfest, eller ja, det var även mitt kalas, även om det inte riktigt kändes som det. Ja visst jag fick presenter. Jag fick massor med Grattis. Men ändå, det var nog mer en inflyttningsfest, och det är väl lugnt. Jag sa ialla fall att vi skulle göra så när E tyckte att det kändes svårt för honom att bjuda in folk till min födelsedag.

 

Men jag vet inte om det är jag som lever i det förgångna. Att det är jag som kräver för mycket. Borde jag vara nöjd med sms från folk jag älskar med Grattis hälsningar. Vara nöjd med folk på facebook som säger grattis. Måste kanske släppa mina förväntningar på alla. För så många som jag har isåfall svikit.

 

Men det jag är mest ledsen är över att igår var en hemsk dag. Dagen innan. och Dagen efter. Jag har alltid ångest efter jag druckigt. Särskilt om det hänt något dumt. Det hade hänt något dumt. Och sen var han upptagen dagen efter, så upptagen, och drack, och sprang naken framför massor folk, och drack. Men allt slutar inte där, för när han väl ska hem så har han sagt att han ska ringa och gratta, har bestämt sig för att gå hem till sin kompis. Och ja. Där flippade jag.

 

Han kom hem tillslut. Efter jag väntat hela dagen, klockan 1 på natten, full som ett hus och ville bara sova. Är det mitt fel att jag är ledsen, känner mig sviken, känns som min födelsedag är förstörd, känns som jag inte vill något. Och imorn börjar skolan. Vi får väl se vad som händer idag. Känns dock som dagen bara kan bli värre.