LovliePie

Här är jag, här är vi. En liten dansande bebis i magen och en trött och tung mamma. Jag hatar mållinjen, jag vet inte vad det bottnar i, men jag formligen hatar mållinjer. Det finns inte ett lopp, eller ett slut där jag inte vill ge upp, precis när målet är inom räckhåll. Och visst har det alltid gått bra, så varför jag upplever denna känsla av att vilja ge upp varje gång, jag vet inte.

 

I magen finns en liten mycket aktiv skrutt. Det sparkas och det bokas och kärleken är så stark. Jag hatar den lilla känslan av att det kan gå fel. Det är så liten risk för det, men jag har varit med om så många, så många som det gått dåligt för. Samtidigt har der varit överväldigande fler där det gått bra, min ända erfarenhet själv är att det gick bra. 

 

Sen till sista frågan, hur godkänner jag att det blir en decemberbebis? Vi planerade för en januaribebis, och marginalen var för snäv, men inte omöjlig. Får en känsla av att det är mitt fel om det blir en december bebis. Men är det så fel? Farbror och farfar är mellandagsbarn och det har gått bra. Hur släpper jag kontrollen och låter kroppen göra det den kan. 

 

Förlossningen, att få ett barn i sina armar, att få se det vackraste skapat av mig och honom, hur fantastiskt är inte det? Att vi har fått möjligheten att göra det 2 gånger. Att vi får välkomna denna lilla krabat, en liten tjej eller kille. Samtidigt som jag undrar vad det kommer göra med vår fantastiska stora kille. Han är så liten och så stor samtidigt. Han kommer älska bevis, och han kommer nog även känna en stor ensamhet, då han inte längre är mest omhändertagen utan han behöver även ta hand om någon mindre. 

 

Just nu är det många känslor i livet. Trötthet, oro, självförebråelse. Övertygelse. Ja, jag vet inte. Men tids nog får vi ett till litet barn, och det kommer bli fantastiskt, jobbigt men fantastiskt.