Än en gång
Hur vi alltid hamnar i denna situation, att oavsett hur mycket man kämpar verkar det inte synas om man är en hemsk människa. Än en gång satte vi oss ner och sökte jobb, det visade sig att förra gången som vi misstänkte var det högst personligt att E inte fick intervju. Tyvärr verkade personen som anställde bestämt sig att E inte var önskvärd och en hemsk människa. Ingen annan fick ställa frågor. Och som vi misstänkte efter intervjun fick han ingen plats, ingen möjlighet alls. Tyvärr fick vi inget annat heller, eller nja, vi fick reservplatser, det fick vi faktiskt och det är bättre än inget.
Det är alltid svårt när man inte kan påverka sin situation. Vi har senaste halvåret försökt, men hade vi vetat vad vi vet idag så hade vi gjort annorlunda, från början, vi hade inte flyttat hit. Vi hade valt ett annat val. Men val är väl just det, det är just det med livet, man kan inte välja om för man får bara ett liv. Kanske gör detta att vi hamnar någon annanstans. Just nu känns det dock bara som världens nederlag. Känns som att livet tar ännu en 6månaders paus till nästa ansökan. Känns som även jag är ovälkommen.
Det värsta är att alla jag pratat med står på vår sida i denna sak, iallafall när jag pratar med dom. Alla har samma reaktion och ändå är det vi som är barnsliga och orimliga. Att alla skulle reagera såhär i denna situation, det är orelevant. Men vi är inte dom populära, vi har aldrig varit och kommer aldrig vara. Vi är rebellerna eller revolutionärerna beroende på vem man frågar. Vi är på första plats eller sista. Ingen mellanmjölk här.
Men vi får fokusera på vad vi kan påverka och det är att vi ska få bebis! Det är något ingen kan ta ifrån oss. Och att vi har varann.
För jag älskar E och tillsammans tar vi oss genom allt.
