Folk läser visst min blogg, dock tycker jag det är konstigt att jag inte visste det, ingen har visst sagt det. Aja, men nu är jag tillbaka från en vecka med en kurs på internat. UGL, utbildning grupp och ledarskap. Man får instruktioner att infinna sig till en buss klockan 7 på morgonen en måndag för att åka buss tillsammans, när man kommer dit delas man upp i grupper och sen träffar man nästan ingen utanför sin grupp, man har saker från 8-21 i 4 dagar med prat prat prat. Det blir som att leva i en liten gruppbubbla.
Det var intressant, att vara där, det hände mycket, det sas mycket och det reflekterades mycket över mig och över grupp och ledarskap. Men ärligt talat är jag otroligt tom i huvudet.
Det jag märkte mest när jag kom hem var att jag har pratat med personer jag verkligen tycker om och fick så mycket tillbaka. Var länge sen jag kände att jag hade tjejkompisar, alltså sånna som smsar och vill fika med mig, sånna som verkligen man bara kan sitta och snacka timmar med. En av mina tjejkompisar är så otroligt gravid så man vill inte störa, fniss, även om vi har fantastiska samtal när vi har dom.
Men jag tror jag kanske har kommit underfund med saker, och kommit fram till att låta saker gå. Även om man alltid känner sig otroligt utanför när man inte blir vald, inte får en roll i spexet, inte har sin pojkvän hemma mer än några timmar i taget, när man inte blir uppskattad alls för det man gör och den man är, och det man kan. Så är det till slut deras förlust.
Och de vänner jag har, de som har varit mina vänner längst som lill-Julia och Jessica, mina kumpaner från Jönköping, Pontus, pojken jag aldrig kan sätta en titel på och Louise, en av de mest fantastiska människorna jag träffat. Dom kommer alltid finnas oavsett. Andra som kommit sedan Umeå finns det få som jag känner lika starkt för som dom 4, men Andreas och Jimmy, dom hamnar där, Andreas för att han och jag har gått genom eld och vatten och jag har fått vara hans person, alltså den första han vänder sig till, och han har varit min. Sist Jimmy, för en person som skickar mig ett vykort från utlandet är en vän som verkligen förstår mig, och han kommer alltid vara del av de finaste.
Och med detta vad vill jag säga? Jo att jag tror jag har fler sådanna relationer, eller ialla fall på gång, sådanna där man kommer skicka julkort till varann även när man får barn, där barnen kanske kommer leka med varann, Vänner som jag alltid kommer hålla nära och som även dom kommer kämpa för mig. Och dom är det viktigaste i mitt liv. Alla andra grupper, möjligheter och vänner som inte hör av sig blir orelevant, särskilt om dom inte vill ha mig, för dom som vill ha mig är viktigare.
En sak jag lärt mig av vår grupp på UGL är att uppskatta dom som kämpar för att ha mig med.
