LovliePie

Sol, värme, kärlek och flytt

 

 

 

Att ligga jämte honom och sova har blivit en vana. Att kunna prata med honom, vara galen och veta att han alltid finns, även om han inte är med mig. Att han alltid kommer svara, någon gång i världshistorien, att han alltid finns ett hjärtslag bort. 

 

 

Ibland undrar jag om jag kanske är troende ändå. Någonstans älskar jag kristendomens historier, alla historier från moses, från Lucifers fall från himmlen, från Jesus och hur han blir korsfäst. Det är fina historier om bland annat skam, svek, kärlek och hat. Historierna kan jag dom flesta trots att jag inte läst boken, jag har tänkt flera gånger att läsa den. Men det har bara inte blivit av. Istället ser jag filmer och musikaler, hört historierna berättas.

 

Jag minns när jag var liten och alltid följde med min pappa till kyrkan. Han var söndagsskollärare i en frikyrka i det samhället jag bodde i då. Det var roligt att gå till kyrkan för efter halva mässan fick man gå ner på undervåningen och leka och höra på historier. Mina starkaste minnen är från en flanellograf, det är en filttavla som man kan sätta upp andra filtbitar på så kan man berätta historier med dessa, i kyrkan där jag gick hade man tusentals bilder till flanellografen och man kunde berätta historier om allt i hela bibeln, tex en brinnande buske och moses och så berättar man hur moses ser den brinnande busken. Det var något vackert, något jag aldrig kommer glömma.

 

Idag satt jag i kyrkan, det var länge sedan sist. Tror inte jag varit i en kyrka på ett år, över ett år. Denna gång som förra spelades "Himlen är oskyldigt blå" av Ted Gärdestad, då som nu började jag gråta, för förra gången jag satt i kyrkan var det mycket blommer och en kista i mitten. En kista med en moster som alltid kommer finnas i mitt hjärta. Jag är så ledsen att hon aldrig kommer kunna träffa E. För jag skulle vilja visa henne E. Skulle vilja att han visste vem E var. Skulle vilja att hon kunde komma på min examen från utbildningen. Men tyvärr. Hennes dagar var slut för ett år sedan, men hon kommer alltid vara saknad.

 

Jag vet att jag älskar historierna, jag vet att jag älskar kyrkan, vet att jag älskar församligen och att sjunga psalmer och lovsånger. Finns få känslor som slår att sjunga en hymn i en liten lada, en sommar, sent på kvällen med massor av människor runt sig. Ändå är min tro skral, tror kanske inte min tro är felet utan all skit som tron ger. All hat, all smärta, alla regler och alla som tror sig ha rätt och andra fel. Jag kommer alltid älska Gud, kärleken och det vackra, men tyvärr kommer jag aldrig låta regler som skrevs för 2000år sedan styra mitt liv. Jag kommer aldrig övertala någon att tro. Men i mitt hjärta finns Gud, i den forma han nu finns och det kvittar. Gud är kanske en sparvtunn psykotiskt sjuk kvinna som behöver min hjälp, jag vet inte, men jag älskar ändå Gud.

 

(jag vill för övrigt ha vingar som Loki, Bartleby och Metatron i "Dogma")

Kan jag lära mig leva med det?

 

 

 

 

Tider som en gång fanns, sekunder och timmar, i minnet men inget mer. Tider som svunnigt, fina tider, jobbiga tider, ensama tider, och väldigt underbara tider. Ibland reser jag tillbaka, tillbaka genom mina vänner, gosisarna, Dom har nämlige hängt med länge alla har sin historia.

 

Snigeln heter Hilter, jag fick honom av honom vi kallade Hästpojken, han hade många andra namn med. Men han var fin, och trevlig, jag minns att jag gav honom en rosa enhörning till jul och tillbaka fick jag en färgglad snigel. När jag sa att han fick döpa snigeln själv, för han skulle ju ha ett namn skriver han på SMS (för det var sms vi pratade om namn över), svaret är HILTER! mitt svar va "MEN FÖR I HELVETE JAG KAN VÄL INTE DÖPA HONOM TILL HITLER!!!!!!". Varpå jag får ett snällt sms där det står "HiLTer sa jag ju". Då skämdes jag lite.

 

Bilder på en svarsminkad rödhårig ficka som fortfarande gillar att ha skjotor över linnen, som fortfarande älskar Hilter, som fortfarande finns. Men som så mycket har försvunnigt. 5år har det gått. Hon har hittat några kärlekskilon fram till idag, förlorat kärlekar, åtminstone två. Den gamla bilden togs under en tid med mycket förvirring, över vem hon ville vara, vad han ville göra med henne, hennes första kärlek. Dagens bild är på en flicka som vet vad hon vill. Hon ska nämligen bli läkare. Hon ska flytta snart snart. Hon har åstadkommit så mycket fram tills idag. Ändå är hon sig lik, ändå är bär hon samma halsband. Hon har också samma frisyr, hon har bara gömt det blonda på den gamla bilden.