LovliePie

Igår var jul. Fy fan, jag blev så arg på svärföräldrarna. Dom är så självupptagna och orimliga. Min man är sugen på att säga upp kontakten, jag känner att det är familj så man borde försöka lösa saker eller passivt aggressivt bara låta dom få mindre och mindre att umgås med oss. 

 

Problemet med passivt aggressivt är att dom inte verkar fatta det. Vi har passivt aggressivt slutat skicka bilder ibland trots att jag skickar till min familj. Vi har slutat komma på middagar. Men de verkar inte uppmärksamma detta. I deras värld verkar inget annat finnas än dom två och min sambos lillasyster.

 

Så jul, denna fantastiska högtid. Vi firar vartannat år med min familj och vartannat åt med svärisarna. I år skulle det vara för första gången i deras nya hus. Jag är smällgravid och inte i mitt bästa läge. Först går det inte få ur dom en tidsplanering utan dom ska hela tiden förklara att dom ska till kyrkan där dom bodde förut men vet inte om dom hinner eller liknande. Så skriver dom till slut att dom åkt så vi tänker, aja, men då kan vi plocka ut oss i bilen och att lilleman får lunch där.

 

Detta blir aningens sent men helt okej tidsplanering. Min man lägger lilleman som då har svårt att sova pga konstig plats och konstig tid. Han somnar iallafall och vi äter "det kalla julbordet". Vid 14tiden vaknar lilleman och vid 1430 kommer kusin och sambons bror. Det hinner inte bli fika innan vi ska se på Kalle anka. I nya huset har dom bara ett pytte tv-rum och ingen har planerat bättre. Så hälften får plats. Barnen vill inte se, men svärföräldrarna ska se. 

 

Efter Kalle vill barnen öppna julklappar, men då ska svärföräldrarna göra Jansson. En lång väntan för 2,5åringen och 4,5åringen blir det till slut julklappar och tyvärr får vår lilla grabb inget som går att leka med direkt. Allt ska antingen skruvas ihop eller är Tillägg till Tågbana som finns hemma. Lilleman bryter ihop då han inte kan leka med sina nya leksaker. 

 

Här sitter svärmor och är nöjd, middag behöver inte fixas än på ett tag, visst.... jag påpekar att jo, barnen behöver mat. Och det ska då rakt bli glögg ändå. Suck. Aja, barnen får vi ta sekundärt, viktigast att svärföräldrarna har en bra jul. Ca 1h sent börjar vi tillslut äta med lilleman, helt själv, kul jul. Då är han jättetrött och hungrig redan. 

 

Då jag inte gillar "det varma julbordet" som middagen är så har jag tagit med en kålrotslåda och omph men det verkar svärmor undrande om det ens ska serveras. Hon misslyckas totalt med att värma lådan (alltså den blir inte varm) och gömmer den i ugnen sen så ingen kan ta. Jag bryter ihop. Höggravid, ungen får äta själv på jul, jävla självupptagna jävla svärföräldrar och det man fixat blir en jävla misslyckandes. Jag hade kunnat åkt hem där och då. Men aja, vi stannar.

 

Lilleman är så trött men ska bråka, som vanligt när han är på ovanlig plats. Vi gör ändå ett tappert försök att natta honom, vilket vi får avbryta efter 1h och åka hem. Någon som verkar ledsna eller ens uppskatta att vi försökt, nej. Avslut sms att vi är hemma svaras med "vi har så trevligt och kusin är vaken trots 2h efter läggdags" som det vore mer önskvärt. Lilleman somnar tillslut i bilen men är jätteorolig och mår inte alls bra.

 

Väl hemma säger min man "värsta julen någonsin" och vill helt klart säga upp kontakten. Jag håller med men tycker som sagt det är svårt. Vår son är superpepp på farmor och farfar så är orimligt att hålla han borta men jag vete fan om vi ens vill komma dit på jul igen. 

 

Min man vill straffa dom lite genom att inte få träffa lilla bebis typ före sent. Vi får se. Just nu är jag mest höggravid, less och vill bara bli av med dom.

 

Jippi-kay-jay motherfukker, and a happy new year, eller inte. Nu fokuserar vi på det som betyder något. Nämligen bebis och vår son.

 

Här är jag, här är vi. En liten dansande bebis i magen och en trött och tung mamma. Jag hatar mållinjen, jag vet inte vad det bottnar i, men jag formligen hatar mållinjer. Det finns inte ett lopp, eller ett slut där jag inte vill ge upp, precis när målet är inom räckhåll. Och visst har det alltid gått bra, så varför jag upplever denna känsla av att vilja ge upp varje gång, jag vet inte.

 

I magen finns en liten mycket aktiv skrutt. Det sparkas och det bokas och kärleken är så stark. Jag hatar den lilla känslan av att det kan gå fel. Det är så liten risk för det, men jag har varit med om så många, så många som det gått dåligt för. Samtidigt har der varit överväldigande fler där det gått bra, min ända erfarenhet själv är att det gick bra. 

 

Sen till sista frågan, hur godkänner jag att det blir en decemberbebis? Vi planerade för en januaribebis, och marginalen var för snäv, men inte omöjlig. Får en känsla av att det är mitt fel om det blir en december bebis. Men är det så fel? Farbror och farfar är mellandagsbarn och det har gått bra. Hur släpper jag kontrollen och låter kroppen göra det den kan. 

 

Förlossningen, att få ett barn i sina armar, att få se det vackraste skapat av mig och honom, hur fantastiskt är inte det? Att vi har fått möjligheten att göra det 2 gånger. Att vi får välkomna denna lilla krabat, en liten tjej eller kille. Samtidigt som jag undrar vad det kommer göra med vår fantastiska stora kille. Han är så liten och så stor samtidigt. Han kommer älska bevis, och han kommer nog även känna en stor ensamhet, då han inte längre är mest omhändertagen utan han behöver även ta hand om någon mindre. 

 

Just nu är det många känslor i livet. Trötthet, oro, självförebråelse. Övertygelse. Ja, jag vet inte. Men tids nog får vi ett till litet barn, och det kommer bli fantastiskt, jobbigt men fantastiskt.