LovliePie

Jag vet att livet är perfekt. Jag vet att våra val är våra val och det får vi stå för. Men just idag känns valen fel. Just idag ångrar jag tiden jag inte valde. Och tro mig, jag vet hur korkat det är. Att ångra något man inte gjort och valt. Ångra gör man bara för man har det andra erfarenheterna. Jag menar man kan ångra att man inte reste utomlands mer men då hade jag troligen inte kunnat ha hus, barn och make vid denna ålder troligen. Att ångra är ofruktsamt och tjänar inte till något mer än ångest. 

Egentligen är det nog corona och att min mini-mage skriker efter sällskap. Jag vill vara gravid så mycket just nu. Jag fattar inte var dessa kraftfulla känslor kommer från. Jag vill inte börja med produktionssex som sist. Jag hade tänkt att det skulle vara kasual och gosigt och plötsligt ske. Men hela min inre röst skriker "NUUU" helst skulle jag redan vara gravid i 6e månaden, som "alla andra". Jag blir lite rädd för mig själv i dessa tillfällen. Kan man verkligen bli såhär besatt av att skaffa en till liten bubblor.

Och ibland undrar jag om E känner samma. Om jag vill ha 4st kommer han gå med på det. Eller kommer han blankt säga nej. Och säger han nej, hur ska jag tämja det här galna monstret i mig som skriker, kvider och ylar om fler barn. Jag vet inte hur jag ska hantera mig i tider som dessa. Annars är allt väldigt perfekt.

Imorn är exakt 1år sedan börsras och covid blev en realitet. 1år sedan jag var på en aw, sedan ST-liv. Jag saknar så den där känslan av att umgås. Och när det går bra för andra har jag en tendens att sura. Jag är en riktig liten surare. Men sura har aldrig gjort någon glad. Hur finner jag styrkan i mig. Styrkan att skita i det sex och gravidgalna monstret. Att bara slå mig ner och vara lycklig. Göra en liten namaste, liten meditation och nöja mig med att vara galet lycklig i mina pojkar.