Ångesten att inte vara perfekt
Nu ligger vi här, vi har blivit 5 i familjen. Mini är på plats. Pappa är med. Men vad har hänt? Mini har haft temp, för hög temp. Detta i samband med en skrikig natt, en överfylld blöja med mekonium och sömnbrist hos föräldrar. Allt detta slutade i att anförtro sig vården att ta ställning åt oss. Blodprovstagning, som sa varken ja eller nej. Fortsatta tempkontroller på lite för hög temp, dock inte feber. Kaos, kaos i hjärtat, kaos i mig, kaos överallt.
Jag är såklart glad att allt är okej, inatt funderade jag på om mini skulle dö. Om han skulle få en sepsis och dö. Det kändes orimligt tungt. Innan dess tänkte jag att mini skulle dö i magen och det skulle bli svårt att berätta för alla att han inte kom. Tankarna har gått om skulderdystoni och andra sjuka problem som är högt ovanliga.
Nu är vi här och han är här, hur går man då vidare och är nöjd med oss. Hur landar jag i att ingen katastrof hände, att alla dessa känslor är okej men dom är inte sanna. Sen är det sant, något är underligt med tempen, men om det är en normalvariant? Eller inte, det är frågan. Ofta måste man kolla på förloppet, det vet jag ju som läkare. Att förloppet ger ett svar. Just nu känns det som vi valde fel som inte valde vara på BB. Men det var också rätt för han har förhöjd temp och det ska tas på allvar.
Det är som att slutsatsen att det nog är bra med honom trots hög temp, isåfall gör att vi gjorde fel som oroade oss, fast det är ett feltänk. Att vi oroade oss och sökte rätt instans där man inte heller kunde avfärda det gör oss inte svaga, det gör oss till fantastiska föräldrar. Det gör att vi tar varningssignaler på riktigt och hade han blivit sjuk. Hade han fått sepsis som Es klasskompis barn, då hade man aldrig förlåtit sig själv.
Jag vet att ångesten inte är min att hålla i. Jag vet att med korten på bordet har vi gjort rätt och utfallet är inte det som avgör om det blev rätt eller fel då. Utan symtomen försvinner inte bara för slutsatsen blev ofarlig. Jag älskar denna plutten redan så mycket. Jag kan inte tänka mig förlora honom. Och om andra har svårt att hantera oron med två barnläkare i släkten, så är det inte heller vårt fel.
Saker blev inte riktigt som vi tänkt men vi går starkare ur detta och framåt. Isak blir vår lilla grabb som skräms. Vi kommer fålla många tårar över dina galna upptåg. Du är fantastisk! Och en normalvariant, högtempare! Och vi kommer inte förlora dig, det är viktigt! Vi kommer inte förlora dig!
Nätter med sömnbrist, oro, ångest och önskan att allt är perfekt för alltid. Men världen är inte perfekt!
