LovliePie

Jag har varit sjuk med någon magsjuka och feber i 5dagar nu. Och efter 3dagar så tänkte jag att jag skulle prata med dom på sjukvårdsupplysningen, då jag hade feber och tycke det var ganska lång tid att ha feber och magsjuka i 3 dagar, dom sa typ "jaa, jo men det ska ju inte bli värre, men det borde gå över inom 1-2dagar". Sen fick jag värre feber och ringde tillbaka och syrran jag fick prata med då var någon gamal person som bara "nej! herregud, feber på 39? nä det är inga konstigheter! Det KOMMER gå över! Bara vänta". Och jag bara? Jaha? Ja, då får man väl lyssna då. 

 

Efter det blev det bättre men igårkväll fick jag tillbaka febern och magsjukan och tänkte att ja, då har det väl blivit värre, men jag vill verkligen inte prata med en syrra som knappt verkar veta vad dom pratar om utan vill ringa min läkare som har telefontid. Lyckades missa henne och fick ringa till syrrorna istället. Fick en till gammal syrra som typ började teoretisera kring vad det kan vara utan att ha en aning om vad hon pratade om. Och behandlade mig som att jag inte visste något. "kan ju vara laktos-intolerans. Eller IBS" och jag bara, med feber? :S 

 

Men det värsta var att jag vet ju mer än dom vet om dessa saker, som vi säger på Proffesionell Utveckling, Patienten är expert på sina symptom. Och när hon frågade om laktos så säger jag "nä men jag dricker inte så mycket mjölk", då svarar hon snorkigt "Nä men det finns faktiskt laktos i annat". Och jag kände där och då att jag ville slå till henne och bara "ja, meeeeeen". Kände det var oproffesionellt och jobbigt och kände mig fantastiskt utelämnad och dumförklarad, när jag har gått längre utbildning än hon redan, och såklart har hon erfarenhet, men hon kan ju inte diskutera saker hon inte kan! Hon får inte ställa diagnos och då tycker jag inte hon ens ska försöka i detta fallet. Även när jag sa att det var 5e dagen i dag, och sen sa, jo det började i söndags. Då säger hon snorkigt "då är det ju 5e dagen imorn" och jag tänkte med för i helvete! Jag kan räkna dagar och sön-mån-tis-ons-tors= 5dagar! FAKTISKT! SÅ DUM ÄR JAG INTE!

 

När man är sjuk och ber om hjälp, ska man verkligen bli behandlad som att man kan mindre och behöva stå ut med snorkiga kommentarer? Jag tycker 1177 suger, och jag tycker vårdcentralen suger, och jag tycker sjukvårdssystemet suger. Jag vill prata med min läkare och ha ett proffesionellt möte, mellan två människor!

 

Jag hatar praktiska prov. Jag hatar att inte ha kontrollen att få tid att tänka efter och känna efter. Igår gjorde vi ett praktiskt prov på färdigheter som läkare. Vi skulle ta anamnes och göra status, HLR, EKG-tolkning och lite till. Jag blev så otroligt psykad några gånger, och innan kändes det som jag skulle skaka sönder. Var inte en trevlig upplevelse. Men jag genomgick den.

 

Jag har aldrig gillat att vara praktisk. Jag kommer ihåg när jag skulle lära mig free-pour:a på bartenderskolan. Då sa han att vi i slutet skulle ha ett prov där man skulle hälla upp drinkar, 2 4or och 4 6or eller något liknande och man fick bara missa på va 0.25cl upp eller ner. Jag minns faktiskt inte rikigt vad kriterierna var. Men det var så sjukt jobbigt att veta att jag skulle bli testad på min praktiska förmåga, för jag kan inte utföra lika  bra som många andra. Jag är sjukt bra på att tänka. Men inte på att göra, dvs blir ingen kirurg av mig inte.

 

Men vill ni veta en sak. Jag klarade nämligen free-pouring provet, och frågan är om jag kanske inte klarade OSCEn också. Jag hade missat på några grejer så jag bestämde mig att kolla upp mot gamla prov de som jag missat och en som jag trodde mig missat totalt på visade sig bara att 3/10 poäng fallit bort, likaså på en annan jag trodde jag misslyckats mycket med. 

 

En annan sak jag alltid hatat är att göra HLR, varför? Jo för jag kan inte räkna kompressioner och höra melodi/känna rytmen samtidigt. Så jag gör ofta för fort. Igår vet jag dock inte vad som hände. Ett kusligt lugn la sig över mig, ett lugn som fick mig att inte glömma en enda detalj, ett lugn som fick mig att lyssna, känna, titta i runt 9 räknade siffror. Ett lugn som gjorde att jag bara körde, jag såg alla detaljer och stressen fanns bara inte. Ja du, vem vet vad det var, men antagligen var de det där lugnet som händer när man ska verkligen ta fram det viktigaste i sin person, när stressen gör det bättre. IVA-stressen som jag tänker den, nämligen att det är aldrig viktigt att stressa så mycket att man missar saker eller att man verkar stressad, utan hellre att man tar det man ska göra, gör det med tempo men inte med stress och håller huvudet på banan hela tiden. Hoppas det gick bra, för som sagt, helt plötsligt undrar jag om jag kanske var för långsam i kompressioner, och kanske inte tryckte tillräckligt hårt, men ja, hoppas *håller tummarna*

 

Sist men inte minst blir jag brunett på tisdag! Jäääääj!

 

Jag sitter och läser i bloggen om året som vart, om tider som varit känslo-laddade, om hur mycket jag behövde skriva av mig innan sommmaren, och om hur hårt det var förra januari. Förra januari skrev jag patologitentan, i mars blev jag kär, och den 31a maj blev jag sambo och flickvän, förra sommaren jobbade jag så mycket på IVA och hösten som vart ett helt mania att försöka leva ihop när man inte har tid för varann samt att börja på Kliniska terminer. 

 

Året som gått har varit fullsmockat, och så mycket har hänt, och i våras och sommras var jag så lycklig, men hösten och vintern gör mig nere. Det verkar inte slå fel, för ännu en gång känns det som jag är längst ner i mina känslor och dinglar. Skolan är blä, och allt annat med. 

 

Men en sak som jag har haft med mig genom åren och som även nu är akutellt är att rensa. Jag har rensat min blogg nu, rensat på onödigt, rensat ut även bra saker, men mest onödigheter. Saker var en gång så viktiga, men med tiden ser man hur det viktiga suddas ut. Det enda jag tycker är viktigt nu för tiden är bilder, foton. Blir sugen på att beställa ett gäng, eller göra något med dom jag har. Byggde en gång en fotobok, men kom på att jag nog inte gillar scrapboking ändå. Men kanske skulle jag göra någon utan en agenda och utan mer tankar än att sätta in saker jag gillar och skriva en kommentar. Likt det jag gör här?

 

Ett av mina nyårslöften var att börja fota igen. Det var så sjukt länge sen jag gjorde det på riktigt. Och ett löfte var att läsa några böcker, verkligen bara läsa. Sist känner jag när jag läser min blogg att jag vill fortsätta skriva, vill fortsätta rensa och mer där till. Men mest av allt älskar jag E och detta blir första bilden på honom i min blogg.

 

Idag inleder jag mitt 5e år med min 10års dagbok. Idag är första dagen på 2014. Idag ser jag tillbaka på ett fint år tillsammans med mitt hjärta. Jag har önskat mig ett år utan mitt X, utan att han förstör allt, ett år helt utan honom. Jag har önskat mig ett år med mer tid för mig och det jag vill. Jag har önskat mig mer pengar och mindre kilon och mindre stress. Men mest av allt har jag önskatmig mer ledigt, tror jag kan behöva det.

 

Varje jul nu för tiden är den samma. Stressig och flängig, med många pitstop och ännu mer planer. Många måsten och många frustrerade timmar. Många dagar man vill skrika på familjen. Många dagar man önskade att det var annorlunda. Men snart får jag åka hem hem, hem ljuva mitt och Es hem. Saknat så att kunna vara bara han och jag. 

 

Men över lag har det varit ett bra jullov, fick godkänt på EBM men komplettering på IH. Och önskar mig mer ledigt. I min hjärna kommer OSCEn och spökar, ofta. Och tentan. Det känns svårt att satsa på mig och få det gjort. Men hoppas jag får igång det. Får igång mig. Just nu vill jag bara ligga i Es famn och kramas, och kyssas och allt sånt! Glömma hela livet i en vecka och sen ta nya tag. Hoppas det nya året ger mig vad jag önskar mig!

 

Öhhhhh, jag har köpt en ny iPåne 5s idag. Hur gick det till egentligen? Jag hade bestämt mig innan, men ja, va sjuttsingen, nu ligger den vid tvn framför mig. Idag var jag på stan, filade till de sista julklapparna. På sista tiden har inte tiden funnits. Jag har inte pluggat alls den senaste tiden. Jag har inte haft tid att träna, inte haft tid att träffa min pojke, inte haft tif att klippa mig, inte haft tid att tänka. 

 

Det är julstress, skolstress och mer stress. Men tror jag lyckades lösa de mesta idag. Nu är det enda som saknas den där mannen. Han den fina som jag älskar att sova i famnen på, som alltid försöker. Som firar jul med mig, och handlar och försöker allt! Åh! Saknar honom så, han kommer om några timmar dock. 

 

Folk läser visst min blogg, dock tycker jag det är konstigt att jag inte visste det, ingen har visst sagt det. Aja, men nu är jag tillbaka från en vecka med en kurs på internat. UGL, utbildning grupp och ledarskap. Man får instruktioner att infinna sig till en buss klockan 7 på morgonen en måndag för att åka buss tillsammans, när man kommer dit delas man upp i grupper och sen träffar man nästan ingen utanför sin grupp, man har saker från 8-21 i 4 dagar med prat prat prat. Det blir som att leva i en liten gruppbubbla.

 

Det var intressant, att vara där, det hände mycket, det sas mycket och det reflekterades mycket över mig och över grupp och ledarskap. Men ärligt talat är jag otroligt tom i huvudet. 

 

Det jag märkte mest när jag kom hem var att jag har pratat med personer jag verkligen tycker om och fick så mycket tillbaka. Var länge sen jag kände att jag hade tjejkompisar, alltså sånna som smsar och vill fika med mig, sånna som verkligen man bara kan sitta och snacka timmar med. En av mina tjejkompisar är så otroligt gravid så man vill inte störa, fniss, även om vi har fantastiska samtal när vi har dom.

 

Men jag tror jag kanske har kommit underfund med saker, och kommit fram till att låta saker gå. Även om man alltid känner sig otroligt utanför när man inte blir vald, inte får en roll i spexet, inte har sin pojkvän hemma mer än några timmar i taget, när man inte blir uppskattad alls för det man gör och den man är, och det man kan. Så är det till slut deras förlust.

 

Och de vänner jag har, de som har varit mina vänner längst som lill-Julia och Jessica, mina kumpaner från Jönköping, Pontus, pojken jag aldrig kan sätta en titel på och Louise, en av de mest fantastiska människorna jag träffat. Dom kommer alltid finnas oavsett. Andra som kommit sedan Umeå finns det få som jag känner lika starkt för som dom 4, men Andreas och Jimmy, dom hamnar där, Andreas för att han och jag har gått genom eld och vatten och jag har fått vara hans person, alltså den första han vänder sig till, och han har varit min. Sist Jimmy, för en person som skickar mig ett vykort från utlandet är en vän som verkligen förstår mig, och han kommer alltid vara del av de finaste.

 

Och med detta vad vill jag säga? Jo att jag tror jag har fler sådanna relationer, eller ialla fall på gång, sådanna där man kommer skicka julkort till varann även när man får barn, där barnen kanske kommer leka med varann, Vänner som jag alltid kommer hålla nära och som även dom kommer kämpa för mig. Och dom är det viktigaste i mitt liv. Alla andra grupper, möjligheter och vänner som inte hör av sig blir orelevant, särskilt om dom inte vill ha mig, för dom som vill ha mig är viktigare. 

 

Denna veckan suger. Efter förra lördagen, när E var iväg med sina vänner så började jag fundera. Kanske skulle man ta en changsning och vara med, försöka arbeta som han gör på kårhuset så man fick vara med, trots att jag inte velat det innan. Så jag satsade. Jag bestämde mig för att testa, även om jag inte trodde det skulle bli. Men jag pratade med folk, alla som var negativa mer eller mindre. I Tisdags föll domen, ett nej, mer än så fick jag inte veta.

 

Och såklart var det jobbigt. Jobbigare än jag trodde det skulle bli, för jag kände ändå att detta var folk som jag trodde kunde tro på mig. Som kunde vilja ha med mig. Men nej, istället röstade dom in folk som jag inte förstår hur dom tänkte. Men ja, så hela veckan har det varit olika grader av jobbigt. Allt från att det inte känns som någon gillar mig, till att ingen uppskattar det man gör, till att det inte finns någon som helst anledning. Det är sjukt jobbigt.

 

Och ändå varför ska dom få förstöra mig och E, förstöra att jag vill ha kul, få mig att skunka in i en deppig sinnesnärvaro. Får mig att tycka allt är så himla jobbigt. Och aldrig får vi en paus. Jag och E. Bara problem på problem, och gång på gång vi inte ses. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag känner mig så fastlåst.

 

Idag har dagen varit, dagen jag bävat över länge. Dagen som E skulle iväg hela dagen och supa med massor folk. En dag som börjar redan 9 och slutar, ja, jag vet fortfarande inte. För han vet inte, för han inget sagt. 

 

Morgonen började dåligt, jag fick hjälpa honom och fixa och så, och han var stressad och såg mig inte. Jag var så ledsen när han stack. Sen pratade vi lite och inget blev riktigt bättre, han var sur och pratade arg til mig, och svor och höll på. Jag la på och mådde lite skit faktiskt. Men det löste sig tillslut.

 

Sen har dagen gått, det har varit hans vanliga fyllesamtal när han bara kommenterar på vad som händer i bakrunden och sen berättar vad som har hänt som varit kul och sen säger "du jag måste lägga på nu" efter 3min. Men han löste den situationen med ett 7min samtal senare. Det var bra.

 

Runt 22 började jag känna mig illa till mods, jag saknar honom så. Vi pratade dock en 20min där jag tillslut fick be han gå tillbaka till festen för att han bara kom på mer att säga mig hela tiden. Så jag vet att han älskar mig. Han beklagade ganska mycket på att jag inte var där och var med honom. Att han avundade alla som hade sin respektive där. 

 

Just nu saknar jag honom bara så mycket och vill att han kommer hem. Men tiden tickar. och han hör inte av sig även om han sagt att han skulle göra det. Jag hoppas för guds skull att han inte blir mer full än han är nu. För då kommer jag explodera.

 

Men över lag känns det som jag överlevt. Att jag klarat mig trots alla problem under dagen. Trots att jag verkligen inte gillar denna situation. Men jag har verkligen försökt och det har gått hyfsat bra. Hoppas bara han kommer hem som han nu lovat. är ändå 1,5h tills han lovat att vara hemma. Så jag tänkte lägga mig i sängen nu och kolla på Tarzan. Hoppas.

 

Alltså just nu vet jag inte var jag står. Jag trodde allt höll på att bli bättre men just nu känns allt sämre. Jag ska börja på en ny praktikplats imorn och allt känns väldigt läskigt och farligt. Samtidigt som dagen har gått så hiskiligt dåligt och jag känner sån sjuk ångest. Fan Fan Fan. Och E har inte gjort saken bättre heller.

 

Nä men ska vi börja från början. Kom iväg till skolan, och kom i tid, men på grund av teknikstrul kan vi inte börja, så blev försenad start, gör mig inget, så länge inte föreläsarna hoppar dyrbar rasttid för att han började sent. Men det var väl helt okej, efter lunch har vi case, case som jag inte kan ett smack om, men som jag försöker allt jag har. Ringer vårdcentralen och ja, det var mycket. På detta skickar E att han har bestämt sig för att jobba den 29e som vi bestämt är vår 6månadersdag. Fan fan fan, jag blev så ledsen. 

 

Efter det tar jag mig hem, försöker tycka att livet är bra fint ändå till jag kommer hem och inser 19.30 att jag skulle haft möte 19.00. Det mest sugiga är att jag verkligen var hemma och satt och gjorde ingenting, men jag bara glömde bort det. 

 

Så känslan nu är ångest, att jag glömer saker, att jag inte tittat på casen innan och ganska rädd inför imorn. Jag är dessutom ledsen över att E är så duktig på att glömma och att tappa bort saker som är viktiga för mig. Så hur kommer man vidare? Hur släpper man taget om saker som är läskiga och farliga? Hur slappnar man av och lägger tid på en själv? Hur förlåter man sig själv och sist av allt, hur kan man låta saker ta sin tid?

 

Jag menar, när han skrev att han tagit den 29e för jobb blev jag helt ställd, hur släpper jag den känslan och tänker att han svarar när han kan. Hur släpper jag känslan av att vilja kontrollera varje situation och hur släpper jag kontrollen och ger mig själv en klapp på axeln när jag lyckas släppa kontrollen?

 

För jag vill inte ha det som nu med ångest och ensamhet och en otroligt svår samvaro som jag inte vet hur jag ska lösa. Jag vill kunna ta det lugnt, att jag gör mitt bästa och alla andra måste dra sina strå till stacken med. För jag kan inte vara ledaren, för jag vill nog inte vara den som har dunderkoll på alla. Som bestämmer och kommer på att om man tänkter på en sak innan det händer så kan man kontrollera utfallet. Och i slutändan veta att E gör att för att ta tillbaka saker när han inser att han gjort fel. Han kommer försöka så mycket. Varje dag, hela tiden. Jag måste bara försöka se det. 

 

Jag vet inte längre var jag står egentligen. Den sista månaden, den sista tiden, kanske ända sen sommaren har varit så jobbig. Jag känner att jag inte kunnat slappna av eller känna mig ledig så länge. Jag har förvärvat sömnproblem, jag har stressat så mycket, och mått så dåligt. Jag har trott så många dagar att det vänt, men kanske, kanske är det idag det har vänt.

 

Idag var första dagen med snö, och ja, svensk man är som pratar om vädret, men snön är något som gör mig genuint lycklig. Har problem med att se var jag tar slut och var E börjar. Vad som är Es och vad som är mitt. För vi delar så mycket, även om vissa saker är vi mil från varann. Jag är så avundsjuk på honom ibland. Så avundsjuk på vad han har, vad han klarar och vad han får serverat för sig. Men jag vill inte jobba för det han har. Och han säger att jag har en sak för mig eftersom jag klarar mina tentor och allt sånt. Jag tror dock att han kommer klara sig på denna minimala effort han lagt ner. 

 

Men jag är ju också så kär i den där mannen som kan göra saker, kan jobba ihjäl sig. Som är så jävla stark, som tar för sig och hamnar på alla dessa ställen som han inte själv förstår hur han hamnade där. Som faktiskt berättar för mig när han är liten och förvirrad och rädd. Som har så många skuggor i sig, och som älskar mig mer än han någonsin älskat sig själv. Och jag vill ju att han ska vara lycklig och få allt det bästa, ändå blir jag svartsjuk på att han får det. Men det är nog bara jag som är barnslig, kanske kommer över det.

 

Men vi har haft så mycket problem på sista tiden. Vi har pratat så mycket och ändå har vi inte tid för varann. Vi har så många saker som behövs ta tag i. Så mycket att tänka på, så mycket att vara tillsammans. Det var så länge sen vi kunde satsa på att skämma bort vår relation. Det har varit så mycket tid vi inte ses. Som denna vecka, vi kommer ha fredag-kväll tillsammans, och söndag. Det är ändå ganska galet om ni frågar mig. 

 

Men jo, jag saknar han så ofta, jag älskar honom så, och jag känner mig som världens lyckligaste när jag tänker på honom och mig. Men vi har snart varit ihop ett halvår, kanske är det en halvårskris? Och kanske är det jag som måste börja lära mig som jag sagt så många gånger, jag måste bli självständig. Tänka på allt jag har, allt jag har som har inte har, allt som gör mig till en fantastisk person oavsett.

 

Sitter och lyssnar på musik genom lägenhetsväggen, hör festen från lägenheten jämte. Själv sitter jag naken i soffan och tänker på att sova. Har varit så seg hela dagen idag, igår var ju nämligen ute och drack gift. Man tappar en hel dag efteråt, särskilt när magen dampar, vilken den har gjort idag. 

 

Tiden präglas av mycket, av sömnproblem, av problem mellan mig och E, av känslan att jag inte vet hur jag vill ha det. Att jag vet att det inte går att göra något åt, men ändå vill inte min hjärna hänga med. Att E inte är som mitt X, att jag får vara ensam ganska ofta, får festa ensam, får sitta ensam hemma en lördagkväll mm. Och jag tror att det enda man kan göra åt det är att försöka slappna av och lära om mig, lära mig att vara självständig. 

 

Självständighet är dock svårt. Tycker det är farligt läskigt och lite galet. Så här i Halloween tider kanske det inte är så konstigt dock. Att möta sina rädslor och komma någon vart. Och jag tror jag kommer framåt, det känns som det. Det känns som jag har en väg, och att varje samtal leder till ett bättre resultat. Det känns så galet varje gång jag får flashbacks, som tex här om dagen när jag får känslan att jag vill skicka julkort. Tankarna som slår mig då är tankarna på att sist jag skickade julkort stod det "Från mig och X" nu blir det "Från mig och E". Det är så galet vad snabbt vi gick, men också hur mycket jag trivs. 

 

Allt är så svårt att inse var jag är, var han är, hur galet olik E är mot vad jag är van vid och i slutändan gör han allt jag vill ha i en man. Hur snabbt tiden går och att det inte längre finns en paus eller ett mellanrum att andas i. Att det inte finns tid för vänner och inte tid att bara få finnas. Men jag hoppas det löser sig, jag hoppas allt löser sig. Jag hoppas jag och E klarar allt, snart är det 6 månader ändå!

 

Okej, nykterhet är överskattat. Men undrar hårt om jag verkligen behöver denna bloggen längre. För alla inlägg handlar om att vara lycklig. Och i början fanns en tanke att lägga ut bilder på mig så jag skulle börja älska mig själv mer. Men nu älskar jag mig och jag älskar min älskade E. Mina bilder är över lag tråkiga. Mina inlägg är tråkiga och allt verkar komma ut på papper med mig själv hemma.

 

Kanske är jag för lycklig för att ha en blogg, enlig mina standader. Fortfarande är vikten ett problem, men så på rätt väg att jag inte bryr mig så hårt. Sjukdom är ett problem, host host, menar ordentlig förkylning. Saknad är ett problem, Att inte tro på att livet kan vara såhär. Att vara stressad och tappa förtroendet. Men mitt hjärta vänder alla dåliga delar, och faktiskt är jag stark nog att klara allt annat. Ialla fall hittills.

 

Lekt akutenläkare i en vecka, lyssnat på lungor, lyssnat på hjärtan, diagnostiserat, elkonverterat, och ett hjärtstopp mitt i det. Detta är fantastiskt. Men jag har märkt att man behöver mycket tid att reflektera med. Men kanske blir det lycksele på AT. Vem vet ;)

 

Jag hatar att man måste sluta fira sina födelsedagar när man blir äldre, att man måste fixa sina egna partyn om man ska ha ett. Att det inte längre är någon frukost på sängen. Ingen som sjunger "ja må hon leva" och otroligt jävla ensamt. Jag minns att födelsedagar var som att bli prinsessa, man fick saker, hade födelsedagskalas med mycket tårta och sånt. Men i år är min födelsedag halvt inställd och andra halvan har redan varit.

 

Jag bad om en dag att fira min födelsedag. Bad om en tid att vara bara honom och jag och fira. Men både jag och han glömde bort det, och nu är det försent. För idag är han bakis och har inte ens köpt en födelsedagspresent. Imorn börjar skolan och sen finns ingen tid till något.

 

I fredags var vår inflyttningsfest, eller ja, det var även mitt kalas, även om det inte riktigt kändes som det. Ja visst jag fick presenter. Jag fick massor med Grattis. Men ändå, det var nog mer en inflyttningsfest, och det är väl lugnt. Jag sa ialla fall att vi skulle göra så när E tyckte att det kändes svårt för honom att bjuda in folk till min födelsedag.

 

Men jag vet inte om det är jag som lever i det förgångna. Att det är jag som kräver för mycket. Borde jag vara nöjd med sms från folk jag älskar med Grattis hälsningar. Vara nöjd med folk på facebook som säger grattis. Måste kanske släppa mina förväntningar på alla. För så många som jag har isåfall svikit.

 

Men det jag är mest ledsen är över att igår var en hemsk dag. Dagen innan. och Dagen efter. Jag har alltid ångest efter jag druckigt. Särskilt om det hänt något dumt. Det hade hänt något dumt. Och sen var han upptagen dagen efter, så upptagen, och drack, och sprang naken framför massor folk, och drack. Men allt slutar inte där, för när han väl ska hem så har han sagt att han ska ringa och gratta, har bestämt sig för att gå hem till sin kompis. Och ja. Där flippade jag.

 

Han kom hem tillslut. Efter jag väntat hela dagen, klockan 1 på natten, full som ett hus och ville bara sova. Är det mitt fel att jag är ledsen, känner mig sviken, känns som min födelsedag är förstörd, känns som jag inte vill något. Och imorn börjar skolan. Vi får väl se vad som händer idag. Känns dock som dagen bara kan bli värre.

 

Dagarna rinner iväg, var har en hel sommar tagit vägen, dagar har blivit veckor, och veckor månader och snart börjar skolan igen. Så mycket kul, så läskigt, men samtidigt, kanske exakt det jag behöver. Har börjat komma på mig själv att bli lite sugen att läsa något igen, att vara tvingad att lära sig något, för nåväl, jag kan öppna böckerna själv, men någonstans ligger inget bakom det då. Ah, nä vet inte varför, men vill lära mig saker, och vara lite tvingad att lära mig saker.

 

Jobbet flyter på, det som för 3 månader sedan kändes som världens största konstiga saker känns nu som ett andra hem, som att allt går på rutin. Det känns hyfsat lugnt och saker som man förr satt och hypade över känns nu helt lugnt! Man förstår att det faktiskt är så, saker är hemskt läskiga i början blir bättre, och tillslut kanske känns som man alltid gjort det. Men man ska aldrig glömma hur det känns att vara ny.

 

Annars går tiden sjukt fort, jag älskar varje dag, och säger det till honom varje dag. För jag vill alltid kyssas, alltid ge han min kärlek och sen sova jämte honom varje dag. Han känns som en del av mig och han gör mig så himla lugn och kärleksfull.

 

Jag har dom senaste två veckorna träffat så många som jag kände en gång i tiden, fått höra om folks liv, vad är nytt, vad är gammalt. Vem är alla nu, vilka var dom förr. Jag har fått ha mitt gamla smeknamn igen, något som lite utfasats nyligen, vilket jag inte tycker känns dåligt, men det gör att det blir en skillnad.

 

Det är så underligt att vara jag, här och nu. Att vara hemma hos mina föräldrar, där jag för övrigt efter onsdag inte längre har något kvar. Att träffa alla dessa gamla vänner som jag tycker så mycket om, men som man tyvärr inte kan ha nära längre. Det finns många tankar som snurrar, hur tider har blivit såhär, var åren tagit vägen, hur gammal man har blivit, men ändå hur ung man är.

 

Såklart har barn kommit upp, både en och två och tre gånger, men det får vänta. Såklart har pratet om pojkar kommit fram både en och två och tre gånger. Man inser varje gång att jag och E bara varit ihop i två månader, men som jag sa en gång i tiden "man måste ju börja någonstans, alla långa förhållanden började också dom en gång". Jag tror på oss, mig och E. Tror på en fantastik framtid.

 

Har idag också haft tid att ta tag i lite saker jag lagt på hyllan, så som att fixa en födelsedagsfest. Kanske råkade bjuda in för många, jag vet inte, men tror inte folk kommer i den utsträckningen som jag bjudigt in dom, annars blir det en fest med 150pers..... i en tvåa.... tror inte på det dock.

 

Men jag älskar varje dag, saknar varje dag, och nu känns det att jag vill åka hem till Umeå. Bara två nätter kvar. Innan jag vet ordet av är jag där.