LovliePie

Jag hatar praktiska prov. Jag hatar att inte ha kontrollen att få tid att tänka efter och känna efter. Igår gjorde vi ett praktiskt prov på färdigheter som läkare. Vi skulle ta anamnes och göra status, HLR, EKG-tolkning och lite till. Jag blev så otroligt psykad några gånger, och innan kändes det som jag skulle skaka sönder. Var inte en trevlig upplevelse. Men jag genomgick den.

 

Jag har aldrig gillat att vara praktisk. Jag kommer ihåg när jag skulle lära mig free-pour:a på bartenderskolan. Då sa han att vi i slutet skulle ha ett prov där man skulle hälla upp drinkar, 2 4or och 4 6or eller något liknande och man fick bara missa på va 0.25cl upp eller ner. Jag minns faktiskt inte rikigt vad kriterierna var. Men det var så sjukt jobbigt att veta att jag skulle bli testad på min praktiska förmåga, för jag kan inte utföra lika  bra som många andra. Jag är sjukt bra på att tänka. Men inte på att göra, dvs blir ingen kirurg av mig inte.

 

Men vill ni veta en sak. Jag klarade nämligen free-pouring provet, och frågan är om jag kanske inte klarade OSCEn också. Jag hade missat på några grejer så jag bestämde mig att kolla upp mot gamla prov de som jag missat och en som jag trodde mig missat totalt på visade sig bara att 3/10 poäng fallit bort, likaså på en annan jag trodde jag misslyckats mycket med. 

 

En annan sak jag alltid hatat är att göra HLR, varför? Jo för jag kan inte räkna kompressioner och höra melodi/känna rytmen samtidigt. Så jag gör ofta för fort. Igår vet jag dock inte vad som hände. Ett kusligt lugn la sig över mig, ett lugn som fick mig att inte glömma en enda detalj, ett lugn som fick mig att lyssna, känna, titta i runt 9 räknade siffror. Ett lugn som gjorde att jag bara körde, jag såg alla detaljer och stressen fanns bara inte. Ja du, vem vet vad det var, men antagligen var de det där lugnet som händer när man ska verkligen ta fram det viktigaste i sin person, när stressen gör det bättre. IVA-stressen som jag tänker den, nämligen att det är aldrig viktigt att stressa så mycket att man missar saker eller att man verkar stressad, utan hellre att man tar det man ska göra, gör det med tempo men inte med stress och håller huvudet på banan hela tiden. Hoppas det gick bra, för som sagt, helt plötsligt undrar jag om jag kanske var för långsam i kompressioner, och kanske inte tryckte tillräckligt hårt, men ja, hoppas *håller tummarna*

 

Sist men inte minst blir jag brunett på tisdag! Jäääääj!