LovliePie

Tankar och känslor, de som finns här inne

Tiden som tickar

Publicerad 2021-03-12 21:48:26 i Allmänt, Mobilen,

Jag vet att livet är perfekt. Jag vet att våra val är våra val och det får vi stå för. Men just idag känns valen fel. Just idag ångrar jag tiden jag inte valde. Och tro mig, jag vet hur korkat det är. Att ångra något man inte gjort och valt. Ångra gör man bara för man har det andra erfarenheterna. Jag menar man kan ångra att man inte reste utomlands mer men då hade jag troligen inte kunnat ha hus, barn och make vid denna ålder troligen. Att ångra är ofruktsamt och tjänar inte till något mer än ångest. 

Egentligen är det nog corona och att min mini-mage skriker efter sällskap. Jag vill vara gravid så mycket just nu. Jag fattar inte var dessa kraftfulla känslor kommer från. Jag vill inte börja med produktionssex som sist. Jag hade tänkt att det skulle vara kasual och gosigt och plötsligt ske. Men hela min inre röst skriker "NUUU" helst skulle jag redan vara gravid i 6e månaden, som "alla andra". Jag blir lite rädd för mig själv i dessa tillfällen. Kan man verkligen bli såhär besatt av att skaffa en till liten bubblor.

Och ibland undrar jag om E känner samma. Om jag vill ha 4st kommer han gå med på det. Eller kommer han blankt säga nej. Och säger han nej, hur ska jag tämja det här galna monstret i mig som skriker, kvider och ylar om fler barn. Jag vet inte hur jag ska hantera mig i tider som dessa. Annars är allt väldigt perfekt.

Imorn är exakt 1år sedan börsras och covid blev en realitet. 1år sedan jag var på en aw, sedan ST-liv. Jag saknar så den där känslan av att umgås. Och när det går bra för andra har jag en tendens att sura. Jag är en riktig liten surare. Men sura har aldrig gjort någon glad. Hur finner jag styrkan i mig. Styrkan att skita i det sex och gravidgalna monstret. Att bara slå mig ner och vara lycklig. Göra en liten namaste, liten meditation och nöja mig med att vara galet lycklig i mina pojkar. 

Hur blir man lycklig?


Kommentarer (0)

Jag börjar bli tung nu

Publicerad 2019-04-25 09:13:14 i Allmänt, Mobilen,

Nu börjar det kännas riktigt jobbigt. Tankarna är tunga, jag börjar bli tung, illamående, trött. Svårt att sova. Oro. Jag vet inte riktigt var jag ska ta mig till. Blir arg på E för minsta lilla. Känner mig värdelös. Just nu är allt tungt och samtidigt finns inga riktiga problem på något vis. Hatar alla hjärnspöken. Vet inte hur jag ska gå till väga för att bearbeta detta.

För drygt 1vecka sedan drabbades kollegor på båda våra jobb av att deras ofödda barn dog. Själv är man gravid v32, och i början påverkade mig inte så mycket. Nu har det börjat sippra in mer. Man vet så mycket och ändå jag vill bara lägga mig ner och gråta och sova. Vill inte ta ett steg till.

Jag jobbar just nu med en pendling på 2h hem, bor borta vissa dagar. Det är just nu så mycket röda dagar vilket är fantastiskt men jag hinner inte med att njuta av ledigheterna. Känner mig orolig, stressad och nedstämd just nu. Är så mycket som händer i livet, i måndags fick vi tillslut sålt bilen. Nya bilen ska hit och dit för att ordnas och fixas med.

Pengar är ett ständigt bekymmer, för än så länge ser jag ingen bättring på horisonten. Livet sniglar sig fram och varje steg känns jobbigt. Ett steg i taget, en dag i taget brukar jag säga. Men nu funkar inte ens det. Jag vill vara mig och göra det jag vill men just nu börjar även det bli svårt. Och hela tiden finns rösten "tänk om det inte går". 

Just nu skulle jag vilja ha en paus, en ordentlig paus. 

Kommentarer (0)

Än en gång

Publicerad 2019-03-15 20:24:52 i Allmänt, Mobilen,

Hur vi alltid hamnar i denna situation, att oavsett hur mycket man kämpar verkar det inte synas om man är en hemsk människa. Än en gång satte vi oss ner och sökte jobb, det visade sig att förra gången som vi misstänkte var det högst personligt att E inte fick intervju. Tyvärr verkade personen som anställde bestämt sig att E inte var önskvärd och en hemsk människa. Ingen annan fick ställa frågor. Och som vi misstänkte efter intervjun fick han ingen plats, ingen möjlighet alls. Tyvärr fick vi inget annat heller, eller nja, vi fick reservplatser, det fick vi faktiskt och det är bättre än inget. 

Det är alltid svårt när man inte kan påverka sin situation. Vi har senaste halvåret försökt, men hade vi vetat vad vi vet idag så hade vi gjort annorlunda, från början, vi hade inte flyttat hit. Vi hade valt ett annat val. Men val är väl just det, det är just det med livet, man kan inte välja om för man får bara ett liv. Kanske gör detta att vi hamnar någon annanstans. Just nu känns det dock bara som världens nederlag. Känns som att livet tar ännu en 6månaders paus till nästa ansökan. Känns som även jag är ovälkommen. 

Det värsta är att alla jag pratat med står på vår sida i denna sak, iallafall när jag pratar med dom. Alla har samma reaktion och ändå är det vi som är barnsliga och orimliga. Att alla skulle reagera såhär i denna situation, det är orelevant. Men vi är inte dom populära, vi har aldrig varit och kommer aldrig vara. Vi är rebellerna eller revolutionärerna beroende på vem man frågar. Vi är på första plats eller sista. Ingen mellanmjölk här. 

Men vi får fokusera på vad vi kan påverka och det är att vi ska få bebis! Det är något ingen kan ta ifrån oss. Och att vi har varann. 

För jag älskar E och tillsammans tar vi oss genom allt. 





Kommentarer (0)

Och där kom dödsstöten

Publicerad 2018-10-05 22:52:47 i Mobilen,

Idag är en dag jag helst vill glömma. Idag var den värsta dagen på flera år. När man får ett besked så otroligt svidande och det känns som ett nederlag så stort. Hela framtiden sätts på prov och vi vet inte vad vi gör imorgon. När allt går som en förlängning av mig in i min make. När jag önskar något så innerligt. När han inte väljer söka för att han kanske vinner flera sprinter och i slutändan står utan så mycket som en intervju.

Det är svårt att inte ta det personligen. Som att man är oönskad. Att inget man gör är gott nog. Att dom nog inte vill ha oss här. Det finns inga bostäder. Jag får inget fast. E får ingen tjänst. Hjärtat brister gång på gång. Jag trodde inte det kunde göra såhär ont att få höra att vi inte är välkommna, för det är allt jag hör.

För mig är det nederlag om och om igen som återkommer. Att vi är här, så unga, vi har varann och vi har gift oss. Att vi tog oss hela denna vägen på vad som nu visar sig vara så falska löften. Alla framgångar sinar för denna motgången. Vi pausar och helt plötsligt är stillbilden ett nederlag och vi står utan någon säker framtid.

Nog visst löser det sig till slut. Men frågan är om man kan stanna så länge. När ska man göra slut och flytta till en annan stad om ens partner och arbete visar att man inte är värd att satsa på. Och samtidigt, om man lämnar, blir det bättre. Kan man ändra sig? Eller bränner man för alltid den relationen? Just idag tror jag vi drar. Jag står inte ut med långdistans och jobba på olika sjukhus. Jag tror uppriktigt på att dom inte vill behålla oss. Och vill dom ha folk som pendlar från andra städer, be my guest, för jag står inte ut med denna nedrustning av sin egen välfärd.

Just nu vill jag bara säga hejdå och gå härifrån för jag trivs inte med detta.



Kommentarer (0)

Hösten kommer

Publicerad 2018-10-03 22:04:37 i Allmänt, Mobilen,

Och med det kommer dystomin som följer i höstens steg. Varje höst är samma saga, jag vill bara gråta, tröttheten sätter klorna i mig, jag vill bara gråta. Just nu är det så mycket och så lite som händer på samma gång. Vi har hamnat i en vardag, vid sidan av allt finns ett projekt som vi inte kan styra över, ett projekt som kanske inte går, kanske redan funkat, ja sjukt oklart. Själv är jag av den uppfattningen att man vill ha kontroll och det här projektet är utom vår kontroll, det stör mig.

Andra saker sker, pengar till exempel, alltid ett ämne att fundera över. Vårt bröllop blev lite dyrare än tänkt. Sängen kostade också sisådär tredubbla priset mot vad vi tänkte oss. Och visst hade det inte varit något problem om vi inte önskade oss så mycket annat. Vi vill ha ett hus, en elbil och fasta tjänster båda två. Och helst igår. Pengamässigt går det inte ihop för vi har redan satsat alla pengar och lite vi inte hade på bröllopet. Nu ska vi betala av alla pengar vi lånat. Sen är vi unga, tar det 5år innan vi har allt det där, då löser vi det med. Men nu hade varit trevligt. 

Sen har vi jobbet, maten, vikten, och träningen. Allt vad vardag innebär. Det är ovant och jag vet inte om jag gillar det. Jag saknar sommaren så mycket. Saknar Umeå, fr det var tryggt. Idag snöade det där, och jag hade velat se snön. Jag tror inte jag får någon snö här, bara blåst och regn. Men allt har en början, allt var nytt någon gång i livet, och om 5år kommer man minnas och se hur bra allt blev. 


Det är bara ta ett steg i taget, ett andetag i taget, framtiden kommer tids nog ändå. 

Kommentarer (0)

Säljar-tankar

Publicerad 2018-02-26 21:33:39 i Allmänt, Mobilen,

Oj oj oj, nu blev allt väldigt fort väldigt påtagligt. Hela året är kantat av delmål! I fredags skrev jag AT-provet, en tenta för att få läkarlegitimation. Därefter träffade vi mäklaren och allt gick lite väl snabbt och nu är vi här, 4dagar senare och imorn kommer fotografen för att ta kort på lägenheten. Visning och försäljning sker veckan efter det. Helt sjukt om du frågar mig!!

Men som alltid med detta kommer också ett väldigt problem hos mig, kontrollbehov. Igår åkte jag från E för att fara till mitt jobb 2h bort. Jag måste ju jobba och då blev allt väldigt fel. För vi var inte riktigt klara, så nu är allt lämnat i hans händer, städ, fix och slut touchen. 

Ja, jag litar på honom, ganska bra. Han är en klok man och han har koll på läget, det har han, men något gör en alltid så orolig när det gäller sånt här. Tror det har delvis att göra med mitt ex och delvis med mitt kontrollbehov. Således är E ingen del av problemet men det är han det går ut över. Suck. Hur kan man då lita på att han gör allt så bra som möjligt. Jag vet inte. Ärligt talat är det väl bara att göra. Jag menar jag kommer ju snart gifta mig med honom, då måsta jag lita på att han kan klara av att styla klart lägenheten han ska sälja för sina pengar. Det är ju till och med så att jag inte ens finns med i kartan för försäljningen egentligen.

Så nu är det typ 16 timmar till fotografen kommer och jag måsta bara lita på honom. Alla "fel" som blir är inget jag kan åtgärda ändå. Perfektionisten får helt enkelt hålla käft och jag får bygga på mitt framtida giftermål. Får vi 1miljon eller 1,5miljoner. Egentligen, vad gör det om 100år, när allting kommer kring.

Kärleken övervinner allt i slutändan, nu gäller det lita på känslan och varann allt annat är bara materiella saker

Kommentarer (0)

I ett snölandskap

Publicerad 2017-12-12 20:10:59 i Mobilen,

Jag har flyttat igen, nu är vi särbos igen. Jag har flyttat till ett snölandskap med renar och älgar på vägen. Livet går just nu så himla långsamt att jag inte ens tror det går framåt. Kom hit för ca 2dygn sen, och det känns som 2veckor sen. Hur ska jag överleva dom 8 arbetsdagar det är till julsemester. Hur får jag lusten att komma igång med saker, träning, pussel, bröllopsplaner och så mycket mer.


Jag har lite goda nyheter med, nu har vi båda fått jobb i Varberg, det känns som allt är ganska säkert från den sidan. Nästa planer i framtidsplanen är AT-prov och At-ansökan för E. Sen blir det lösa nytt boende och sälja vårt nuvarande boende. Framtiden är snart här, och då blir framtid nutid och ny framtid skapas. Jag är sugen på framtiden efter bröllopet, kanske innefattas en stor mage, som inte är av mat. 

Men visst borde jag bara ta en dag i sänder och överleva denna tid i Norrlands inland. Visst är det vackert här, typ vackrare än det går att beskriva. Visst har jag bara varit här i 2dagar. 180dagar kvar tills jag är klar på jobbet. Sen blir jag lite bostadslös och arbetslös och mitt hjärta flyttar till södern. 

Kommer allt bli bra? Jag tror nog det. 

Kommentarer (0)

Jobbiga tider, och psykisk snuva

Publicerad 2017-11-20 22:00:04 i Mobilen,

Nu är det jobbiga tider. Sömnen har blivit sämre, kylan har grabbat tag i mig. Viktpaniken likaså. Psyk är alltid svårt i såna här tider för hur vet man om man är frisk? Jag gjorde en nedstämdhet skala nyligen, jag var inte deppig eller kanske lite mild deppighet. En psykisk höstsnuva kanske. Varje år vid denna tiden känns det på samma vis "aldrig kan jag väl mått så här dåligt tidigare". Jag minns verkligen inte, jag kan minnas orden men inte känslan. Känslan av avgrundsdjup tomhet. E minns, och jag hör ibland hur ledsen han låter när han minns. Jag hatar att jag drar in honom i det hela.


Vikten är ett ständigt problem. Har jag en ätstörning? Ibland undrar jag. Jag älskar verkligen mat, kan äta nästan obegränsat med mat, gick ner i vikt i våras, som lägst på 86, nu återigen 95. Fetma säger BMI. Tjock säger bilderna. Vacker säger E. Ibland undrar jag om han ljuger. Hur kan han tycka jag är vacker. Jag har tittat mycket på bilder från förr. Alltså jag var så himla smal och snygg under mina tonår, men jag trodde alltid jag var tjock och ful. Är det verkligen så att vara tonåring. Att alltid tycka man är tjock för man inte är spinkig. Jag trodde under dom åren mycket jag skulle dö ung, men det gjorde jag inte. Här är jag, examinerad läkare, förlovad och snart gift.

Ibland får jag panik inför bröllopet. Tänk om jag valt fel, tänk om jag ändrar mig. Jag har alltid sett ner på folk som hela tiden vill gifta sig och i sista stund blir nervösa. Fuck. Hur kan jag bli nervös. Ibland undrar jag om jag verkligen valt rätt. Ibland tänker jag att han bara är ett val för han var den som fanns då och den som ville ha mig. Ibland undrar jag om jag skulle hitta någon om jag ens ville. Samtidigt måste jag minnas att jag faktiskt älskar honom, han är min bästa vän och en fantastisk älskare. Jag saknar honom så fort vi är ifrån varann. Jag kan inte tänka mig ett liv utan honom. Så varför är jag orolig? 


Att leva tillsammans är svårt, att leva utan varann är svårare. 

Kommentarer (0)

Planering

Publicerad 2017-10-15 21:51:38 i Mobilen,

Allt är planering nu för tiden. Det är askul och också asjobbigt. Känner jag borde lägga ner lite mer ordentligt arbete och inte bara massa "sista minuten tentaplugg". Men vet inte riktigt var jag är just nu. Dagarna bara sveper förbi och kvällarna likaså, veckorna och månaderna och helt plötsligt är vi i mitten på oktober. Vad hände där egentligen.


Aja allt är ändå på rätt köl, vad gäller försäljning går det trögt. Soffan blir inte såld och inte heller hallmöbeln. Vi är upptagna på helgerna iallafall till den graden att det alltid händer något. E's syster var här i helgen, mäkta upptagen men ändå i tankarna hela tiden. Idag hade vi några killkompisar på besök och såg konstig film och lagade god mat.

Jag hoppas egentligen på ett andningsshål. En möjlighet att bara andas. Just nu känns allt ganska förvirrat och snabbt. Men jag vet så mycket som, jag älskar E. Vi ska gifta oss och vi har nu ett datum 25 augusti 2018 och det blir hans efternamn. Sheeet, börjar bli himla verkligt. 


Omg, vad jag älskar honom. 

Kommentarer (0)

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela