LovliePie

Jag var ute och sprang igår, det var länge sedan, och jag kände det i alla muskler. Det var som att försöka väcka en vän som inte riktigt ville vakna. Men ändå kändes springturen skön, och jag trivides. Efteråt kom dock huvudvärken och svettningen, så fort jag rörde mig en millimeter efteråt började jag toksvettas och huvudvärken satte sig över höger öga och kändes som en bultande smärta. Så jag sov, sov bort smärtan och känslan av obehag, och det släppte, det var skönt.

 

Men sen åkte jag till en vän, en oförskämt vältränad vän, även om han själv inte tror det. Även om han inte vill trampa på tår så känner man sig alltid som en liten otränad skrut när man är med honom och pratar om träning. Han får mig verkligen att känna mig som att jag borde träna mer för det är så människan är uppbyggd, säger hur lätt och hur mycket energi man får. Berättar hur man springer och springer och det inte är så jobbigt alls. En känsla jag inte kan relatera till för för mig är det alltid jobbigt, för mig är det alltid som att jag försöker men sen orkar jag inte mer, eftersom det känns som om jag ska explodera.

 

Så jag har börjat lära mig, att inte springa för långt, inte springa för snabbt och inte bli ledsen över hur långsamt det går. Har lärt mig att inte springa för ofta, och att ta på mig kläder som gör det ganska bra, lärt mig dricka vatten så jag ska undvika känslan av att allt bara är jobbigt med springningen. Men varje gång när man pratar med vältränande människor känner man sig så klen om man säger att man inte vill gå mer än säg 2 ggr i veckan för att kunna bygga upp sig och sen gå mer, för går man 5ggr i veckan kommer man sluta på en vecka. Men dom förstår inte detta. Förstår inte känslan av att behöva kämpa för träningen.

 

Inatt kunde jag inte sova. Kroppen var varm som ett ånglok och ändå frös jag hela tiden. Det var en underlig situation, så jag försökte undvika den. Försökte kyla ner fötterna och till slut lyckades jag somna. Men sen vaknade jag igen, alldeles för tidigt, oförskämt pigg och med en träningsvärk i rygg och axlar. En träningsvärk som är bra men gör mig lite lamslagen. Hatar när folk tycker det är det skönaste som finns, det är det inte.

 

Men jag hoppas att jag inte blir bortskrämd från träningen denna gång. Hoppas att jag kan hålla i, att jag kan fortsätta och låta träningen bli en del av mig. För jag vill, jag vill verkligen, Men hatar alla känslor av att man trots att jag är nöjd känner mig som klen, långsam och att jag tränade alldeles för lite. Men jag vet, skulle jag sprungit en timme hade jag varit död idag, istället för lite öm. Hade jag sprungit snabbare hade jag också behövt gå mer. Och ja, jag är nog klen, men då får det vara så. Jag har inte tränat tillräckligt för att inte vara klen, men någonstans måste man ju börja om man ska ändra på det.