LovliePie

Det var många dagar sedan jag skrev, detta har med att pojken min har kommit hem, att vi firat 1 månad och att vi varit lyckliga varje stund i så många dagar. Vi var lediga ihop och dagarna var vackra, måltiderna underbara och nätterna låg vi vakna åtskilliga timmar för att njuta av varanns sällskap och historier. Jag berättade för honom om så mycket, så mycket jag inte säger till folk. Om sådant som varit mitt liv för länge sedan. Sen har vi jobbat, båda två och vi har umgåts och jobbat ikapp och känns som vi fungerar bra.

 

Men för en tid sedan hände det oundvikliga när man jobbar på en intensivvårdsavdelning, ett dödsfall. Det var en man, nära pensionsåldern som kom in från inlandet, han kom med helikop ter och hade varit med om en arbetsplatsolycka. När han kom fram hade hjärna börjat tryckas ut ur huvudet, och känslorna av att se hjärna utanför huvudet var otroligt underligt. Han undersöktes och man insåg att detta gick inte att göra något åt. Och man fick lämna honom till det öde som var oundvikligt med dom skadorna. Och tillslut slutade hjärtat slå.

 

Det var annorlunda, att se och förstå vad kroppen klarar och inte klarar, vad som finns och hur dåligt det kan gå. Det fick mig att vilja krama om min pappa som kunde varit ganska lik denna mannen och fick mig att tänka på livets skörhet. Det var första gången någon dog framför mig, inte den sista. Men även då förstår jag livets mirakel och hur vi i sjukvården inte kan göra underverk alltid, vissa saker är för stora för kroppen att klara av.

 

Men annars är jag lycklig, lycklig nog att inte skriva massor med bittra inlägg. E är fantastisk och jag älskar varje stund. På vår månads dag sa han jag älskar dig till mig, och det kändes så fint och bra och allt var stjänor och kärlek och pulsar.