LovliePie

Vissa dagar som denna hatar jag allt. Det är dagar när min kropptemeratur inte fungerar. Dagar när E inte svarar på mitt sms, dagar E känns så långt borta och dagar jag lägger mig på hans sida sängen och andas in hans doft. Dagar med PMS på intågande och ett väder som går från varmt till kallt, från regn till sol.

 

Men mest saknaden som skär i hjärtat. Saknaden då jag börjar tänka för långt, börjar övertänka varje sekund, varje samtal, varje ord och varje sms, men även de gånger när sms inte kommer. Saknaden som gör en galen, men också att man hela tiden är hungrig, hur huvudet försöker sprängas då och då på grund av väderspänningar. Saknar alla kyssar, alla kramar, alla underbara smekningar och händerna, som underbara händerna på min bara hud.

 

Men sen skickar han ett urgulligt sms, ett sms att han saknar mig, att han tänker på mig och att jag finns i hans hjärta och hans tankar. Får egentligen veta att han pratat hela dagen om mig med sina vänner och att han verkligen hade velat ha mig där. Men jag tar inte dom hintarna. Vet inte varför vissa saker är viktigare än andra. Varför jag bryr mig mer om vissa saker och mindre om andra. Vet inte varför mitt PMS alltid ska vara en galen kvinna i min hjärna som hatar allt och som är galen.

 

Men jag försöker, försöker vara ute och leka med folk, försöker göra saker och inte bli passiv. Försöker inte sakna mer än normalt, försöker låta honom ha kul utan mig och jag ha kul utan honom. Men det är så svårt. Så svårt att älska, svårt att inte kväva allt och svårt att tycka tre gånger om dagen är för lite, svårt att tycka att 20min prat är för lite om dagen. Börjar undra varför vi inte kan prata i timmar? Men vill inte läsa in något i det. Får se vad som händer.

 

Tror jag älskar att försöka vara mig och E, och inte vad alla andra säger, inte vara något jag minns, utan bara oss. Så som vi är. Och jag tror kanske jag gillar honom mer och mer varje dag och att allt är fint, ändå vill jag hitta ursäkter till varför det ska vara dåligt. Varför jag ska sticka. För inget kan ju vara för bra, det går alltid utför inom snar framtid. Men jag ska älska varje sekund. Lära mig varje sekund. Och när det kraschar, ta upp bitarna och älska att jag fick denna stund med honom.

 

Dagarna tickar fram, idag är det två veckor sedan vi blev ihop. Allting klickar bättre och bättre. Mer och mer flyttkartonger försvinner från lägenheten och mer och mer blir det ett hem istället för ett flyttkaos. Gamla lägenheten är urflyttad och inget återstår i den lägenheten, förutom städet. Och det tar jag en dag jag orkar. 

 

Biljetter till närcon är köpta och alla kläder jag köpt har ruinerat min ekonimi. Men sånt händer. Tänker att jag får ta det lite lugnt nu med pengar, men att det löser sig alltid. Det enda är att jag inte kan få köpa allt roligt jag velat köpa. Utan det får vänta. Vill ha så mycket dyrt.

 

Lycka är den känslan som genomsyrar mig varje dag. Varje stund och varje hjärtslag. Hans doft är det som alltid finns i mitt huvud och att leva med honom har hitills bara varit fina stunder med kärlek och kyssar, hjärtslag och dofter. Han pratar mycket, men det känns bra. Han gillar otroligt mycket sina spel och sina tv-serier, men det känns lungt. 

 

Idag kom regnet. Det milda vackra sommar-skyfallet. Det var så otroligt underbart att se det. Det var som en regnridå som insvepte världen, och droppar studsade i vattenpölar och vattnet bara forsade. Och doften var fantastisk. Helt enormt. I det läget tackade jag livet och gick upp ur sängen trots att jag mådde illa och inte ville röra mig.

Ibland undrar jag om jag kanske är troende ändå. Någonstans älskar jag kristendomens historier, alla historier från moses, från Lucifers fall från himmlen, från Jesus och hur han blir korsfäst. Det är fina historier om bland annat skam, svek, kärlek och hat. Historierna kan jag dom flesta trots att jag inte läst boken, jag har tänkt flera gånger att läsa den. Men det har bara inte blivit av. Istället ser jag filmer och musikaler, hört historierna berättas.

 

Jag minns när jag var liten och alltid följde med min pappa till kyrkan. Han var söndagsskollärare i en frikyrka i det samhället jag bodde i då. Det var roligt att gå till kyrkan för efter halva mässan fick man gå ner på undervåningen och leka och höra på historier. Mina starkaste minnen är från en flanellograf, det är en filttavla som man kan sätta upp andra filtbitar på så kan man berätta historier med dessa, i kyrkan där jag gick hade man tusentals bilder till flanellografen och man kunde berätta historier om allt i hela bibeln, tex en brinnande buske och moses och så berättar man hur moses ser den brinnande busken. Det var något vackert, något jag aldrig kommer glömma.

 

Idag satt jag i kyrkan, det var länge sedan sist. Tror inte jag varit i en kyrka på ett år, över ett år. Denna gång som förra spelades "Himlen är oskyldigt blå" av Ted Gärdestad, då som nu började jag gråta, för förra gången jag satt i kyrkan var det mycket blommer och en kista i mitten. En kista med en moster som alltid kommer finnas i mitt hjärta. Jag är så ledsen att hon aldrig kommer kunna träffa E. För jag skulle vilja visa henne E. Skulle vilja att han visste vem E var. Skulle vilja att hon kunde komma på min examen från utbildningen. Men tyvärr. Hennes dagar var slut för ett år sedan, men hon kommer alltid vara saknad.

 

Jag vet att jag älskar historierna, jag vet att jag älskar kyrkan, vet att jag älskar församligen och att sjunga psalmer och lovsånger. Finns få känslor som slår att sjunga en hymn i en liten lada, en sommar, sent på kvällen med massor av människor runt sig. Ändå är min tro skral, tror kanske inte min tro är felet utan all skit som tron ger. All hat, all smärta, alla regler och alla som tror sig ha rätt och andra fel. Jag kommer alltid älska Gud, kärleken och det vackra, men tyvärr kommer jag aldrig låta regler som skrevs för 2000år sedan styra mitt liv. Jag kommer aldrig övertala någon att tro. Men i mitt hjärta finns Gud, i den forma han nu finns och det kvittar. Gud är kanske en sparvtunn psykotiskt sjuk kvinna som behöver min hjälp, jag vet inte, men jag älskar ändå Gud.

 

(jag vill för övrigt ha vingar som Loki, Bartleby och Metatron i "Dogma")

Tider som en gång fanns, sekunder och timmar, i minnet men inget mer. Tider som svunnigt, fina tider, jobbiga tider, ensama tider, och väldigt underbara tider. Ibland reser jag tillbaka, tillbaka genom mina vänner, gosisarna, Dom har nämlige hängt med länge alla har sin historia.

 

Snigeln heter Hilter, jag fick honom av honom vi kallade Hästpojken, han hade många andra namn med. Men han var fin, och trevlig, jag minns att jag gav honom en rosa enhörning till jul och tillbaka fick jag en färgglad snigel. När jag sa att han fick döpa snigeln själv, för han skulle ju ha ett namn skriver han på SMS (för det var sms vi pratade om namn över), svaret är HILTER! mitt svar va "MEN FÖR I HELVETE JAG KAN VÄL INTE DÖPA HONOM TILL HITLER!!!!!!". Varpå jag får ett snällt sms där det står "HiLTer sa jag ju". Då skämdes jag lite.

 

Bilder på en svarsminkad rödhårig ficka som fortfarande gillar att ha skjotor över linnen, som fortfarande älskar Hilter, som fortfarande finns. Men som så mycket har försvunnigt. 5år har det gått. Hon har hittat några kärlekskilon fram till idag, förlorat kärlekar, åtminstone två. Den gamla bilden togs under en tid med mycket förvirring, över vem hon ville vara, vad han ville göra med henne, hennes första kärlek. Dagens bild är på en flicka som vet vad hon vill. Hon ska nämligen bli läkare. Hon ska flytta snart snart. Hon har åstadkommit så mycket fram tills idag. Ändå är hon sig lik, ändå är bär hon samma halsband. Hon har också samma frisyr, hon har bara gömt det blonda på den gamla bilden.

 

E har jag ändå bara känt sedan... 1a Mars var första gången jag tror han berättade för mig vad han hette. Det var 1a mars, men inget började före den 19e mars, det var tisdag, det var fika och han kom dit, en del av mitt T1-harem var hans identitet där, vän till en snubbe som jag träffat genom en gemensam kompis. Han var helt utan egen identitet, men på fikat fick han en egen identitet, som fick mig att rysa. Fick mig att inte vilja sluta prata med honom, och det har fortsatt, i går, den 28e April sa jag upp min lägenhet för att flytta ihop med honom. Det är galet, förbannat konstigt men gör mig så galet glad. Jag hoppas på att kunna få en bild på honom någon dag. En bild som berättar om hans ögon. Det finns så många mer datum. Så många mer gånger, och så mycket framtid att det gör mig helt vimmelkantig.

 

 

 

 

Jag skrev en dag för många dagar sen nu en lista, 4 mål att uppnå. Målen var 1. Må bra 2. Bli självständig 3. Klara tentorna 4. Gå ner i vikt. Detta var en lista över vad som var viktigast. Det första målet jobbar jag på varje dag. Men det andra. Det är svårt.

  

Idag är det påskafton, idag är det Jesus Chrsit Superstar och amarican panncakes.

 

Igår va en fin dag, var hos några av de finaste vännerna, från min klass. Träffade ett gäng T2or, det var trevligt. Var väldigt nykter hela kvällen. Men det var trevligt. Dansade för en gång skull. Det är inte det jag brukar göra. Men det var kul. Flörtade med en kille, men råkade hamna med en annan. Han kunde dock inte försökt mer att hångla med mig. Var sjukt jobbigt för jag såg han inte alls så. Jag ville bara dansa med en vän, men han ville mer. Jag tänkte dock "FAN Kebby! Har du stått och tjurat i flera veckor för att du inte fått hångla och här är någon som försöker som en sate att hångla med dig. Kom igen, vad är det värsta som kan hända". Så jag hånglade med honom, blev dock jättepinsamt. Och jag kommer inte upprepa det.

 

Kvällens höjdpunkt var dock att smsa. Smsa med E. Fan varför ska jag ha känslor för honom. Vill motverka dem allt jag kan. Ändå vill jag så gärna. Fan. Ibland är livet bra komplicerat. Borde plugga, borde diska, men jag verkar ha tagit ledigt idag i hjärnan. Det är ju trots allt påsk

Idag har jag inte kunnat slappna av! Varje gång jag har sett honom, den långa med trasiga byxor slår mitt hjärta volter. Jag tror jag blir röd i ansiktet och ibland får jag lite svårt att andas, blir som jag håller andan. Jag känner att hjärtat slår snabbt! Snabbt som det inte gjort på länge, snabbt som dagarna jag träffade min första kärlek. Det var så länge sen jag var förälskad. Ännu läääängre sen jag var förälskad i någon som bara gett mig blickar, någon jag aldrig har pratat med men som ändå kan få mig att bli helt vild. Tror dock inte jag kommer våga prata med honom. Det känns farligt. Jag har fått veta vad han har för facebook, men det är allt. Nu gör faktiskt facebook så att han kommer upp först på det namnet, känns som jag har stalkat lite för mycket :P.

 

Sen är det han den andra. Den andra som jag kan prata med i evigheter utan att vilja sluta. Som svarar på sms och som verkar vara en precis sån snubbe jag kan gilla. Vet inte om det är för att nu har han jag kallar för sympatikuspåslaget tagit överhand och ger en förälskelseperiod och då skvalpar det över på denna snubbe, del av mitt T1-harem som jag kallar honom, en av mina T1or, eller E. Men fan, lovade inte jag mig själv att jag inte skulle träffa en läkarstudent? Att jag verkligen inte skulle träffa en läkarstundet på lägre termin. Fan. Men jag tror bara det är vänskap, ändå finns det en gnista mellan oss hela tiden. Som ett tändstål som från var sitt håll ger gnistor och när som helst kommer en eld flamma upp. Aja, blir det en eld så blir det. Men just nu ska jag bara ta det lugnt, gå ner i vikt och bestämma sommarjobb.

 

Sommarjobb har blivit ett gissel. Kanske kan jag ta båda jag fått. Fan. Massor på en och samma gång. Men tror krasst att jag kan få ihop båda, hade det inte varit denna forskningen skulle det varit den andra och då hade jag också haft två saker, så detta är egentligen inte så konstigt. Hoppas hoppas hoppas.

En månad sen du lämnade mig här hemma, 1 månad sen du tog mina nycklar och höll på att flyga med dom till Jönköping. En månad sen du kysste mig, sen jag kände din doft och sen jag fick krama dig. Drygt en vecka sen jag hörde din röst! Ett år sen vi firade 1,5år med restaurang och allt var bra då, tycker jag.

 

Dagar som denna hoppas jag vi kan bli ihop igen om några år, när du fått växa upp, när du kommit ikapp när det gäller sexuella upplevelser utanför vårt förhållande, när vi kanske ligger på lite mer samma nivå. Men jag vet att det inte alls kommer vara så, vet att du kommer behöva tid, tid som jag inte kan ge dig. Jag kan inte ge upp mina drömmar, min framtid och mitt liv för dig. Även om jag ibland vill, för du har alltid en del av mitt hjärta.

 

Jag har satt ett slutdatum på detta lidande jag känner, 26 januari 2014! Då vill jag kunna gå vidare. Hitta en annan pojke som kan göra mig lycklig för idag, efter 1 månad tror jag inte jag kan bli lycklig utan dig! Jag vill träffa andra folk, men det är bara en avledning för att inte känna efter.