LovliePie

Att träffa sitt X, en gång när dagarna räknats till flera, när tider är ovesäntligt långt bort och när minnen börjat falna, men ännu ligger kvar som spöken. När man ser honom, och tänker, där fan är han, och honom har jag inte sett på 6 månader. Honom har jag inte rört på sex månader och honom har jag totalt tappat bort. Men jag såg honom, och paniken steg, jag gick fram steg för steg och han såg mig tillslut. Vi hälsade och något i hans dialekt, i hans utseende och i allt annat sa mig att han var inte den jag mindes, att han förändrats. En otroligt underlig känsla, som tog 1h att skaka av sig, för när jag lämnade honom var han exakt likadan som för ett halvår sedan.

 

Men vi gick, och jag var obekväm, jag smsade med min pojke, och kände hur jobbigt jag tyckte det var. Men tillslut släppte tyngden i oss, till slut var det okej igen, vi satt och åt och jag frågade om han ville veta något om mig. Han ville det inte först, men sen var det lugnt, så jag fick berätta lite om mitt liv. Det kändes bra. Vi åt, vi pratade och vi var. Och någonstans kändes allt som förr, förutom kärleken, men han var som en vän igen, en gammal vän som jag kände allt för väl, och varje sak han sa gjorde mig verkligen inte förvånad för jag visste precis att detta var honom.

 

Men också insåg jag mer och mer att allt jag sagt till E är så sant, att allt jag efteråt insett var skit mellan oss faktiskt stämmer. Att han inte är lika logical som jag, att han inte kan släppa tankar på sex och att han inte berättade hela sanningen för sin flickvän alltid. Och jag insåg hur mycket jag trivs med E, trivs med att kunna säga honom allt och litar på att han skulle säga mig allt. På att det alltid är okej att säga nej, oavsett, att han aldrig skulle någonsin försöka omvända mig till något jag inte vill. Att han är smart, läkarstudent och har en otrolig förmåga till att vara helt faktastiskt logisk och smart. Att E alltid får mig att känna mig som en prinsessa och att vi aldrig skulle kunna var något annat än vi, kompromissa och prata om allt, och in princip aldrig bråka.

 

Så, har jag sagt att jag älskar E, om inte annat så säger jag det nu. För han är det finaste i mitt liv, och kommer alltid vara det. Och i efterhand minns jag att jag älskade mitt Xs doft, men jag minns inte ens hans doft från idag. Den fanns inte där, och det betyder, att även om han kommer spöka några månader till kommer jag nog kunna gå vidare.

 

 

 

Vad är sekretess och när begår man sekretessbrott? Jag har sekretess i mitt jobb, det är så, och ibland glömmer man det så lätt. En dag skickade jag ett sms till min pojke om en patient, ett otroligt kort mess, utan kön, bara "typ av patient" och varför hen hamnat på IVA, och behandling. Otroligt kort. 13 ord, helt avklätt förutom två saker 1. tiden, "just nu" stod det, och 2. att det var på IVA. Dessa två ytterst ordinära misstag visade sig sen bli något jag tänkt över, eftersom det visade sig att en kvinna från en annan klinik helt plötsligt hamnade på IVA och ville träffa patienten, sen hon sett i en journal att kvinnan fanns på IVA.

 

Så vad hände, jo jag tror det är så att kvinnan som "hittade" patienten hade inget med min försägning att göra, ändå grämer man sig otroligt för att man varit så slapp med sekretessen på sista tiden. Rädd blir man för att hon skulle ha råkat överhöra från smset, till han som fick det, till en annan person och sen till henne, att det låg en "sådan typ av patient" på IVA, nu, och då kollat upp journalen. Ändå är det ytterst osannolikt, ytterst avskalat så de tre uppgifterna borde inte räcka för att hon skulle "insett vem det var" utan hon har ju även om denna osannolika sak inträffat begått brott då hon kollade upp journalen.

 

Så varför grämer jag mig, blir kallsvettig, knyter sig i magen och känns som man druckigt tjära? Jo för det är sån jag är. För att dagen varit jobbig, för att stressen är stor och för att jag känner mig otroligt liten och rädd idag. För att jag känner att fel på fel har begåtts, för att jag bara sovit 4-5h inatt, för att jag har mens, och för att livet känns orättvist. För att läkarna inte är överrens om min patient, för att jag har haft min patient och missat allt annat. För att jag inte riktigt vet vart jag ska vända mig och för att dagen har bjudigt på för mycket utmaningar.
Men i slutändan vill jag intala mig själv att allt är bra ändå. Att jag är stark ändå. Att jag gjort det bästa jag kan ändå.

 

Helt plötsligt försvann allt jag skrivit, kanske lika bra, men ja, dagarna går, och jag är sämst på att blogga.

Jag var ute och sprang igår, det var länge sedan, och jag kände det i alla muskler. Det var som att försöka väcka en vän som inte riktigt ville vakna. Men ändå kändes springturen skön, och jag trivides. Efteråt kom dock huvudvärken och svettningen, så fort jag rörde mig en millimeter efteråt började jag toksvettas och huvudvärken satte sig över höger öga och kändes som en bultande smärta. Så jag sov, sov bort smärtan och känslan av obehag, och det släppte, det var skönt.

 

Men sen åkte jag till en vän, en oförskämt vältränad vän, även om han själv inte tror det. Även om han inte vill trampa på tår så känner man sig alltid som en liten otränad skrut när man är med honom och pratar om träning. Han får mig verkligen att känna mig som att jag borde träna mer för det är så människan är uppbyggd, säger hur lätt och hur mycket energi man får. Berättar hur man springer och springer och det inte är så jobbigt alls. En känsla jag inte kan relatera till för för mig är det alltid jobbigt, för mig är det alltid som att jag försöker men sen orkar jag inte mer, eftersom det känns som om jag ska explodera.

 

Så jag har börjat lära mig, att inte springa för långt, inte springa för snabbt och inte bli ledsen över hur långsamt det går. Har lärt mig att inte springa för ofta, och att ta på mig kläder som gör det ganska bra, lärt mig dricka vatten så jag ska undvika känslan av att allt bara är jobbigt med springningen. Men varje gång när man pratar med vältränande människor känner man sig så klen om man säger att man inte vill gå mer än säg 2 ggr i veckan för att kunna bygga upp sig och sen gå mer, för går man 5ggr i veckan kommer man sluta på en vecka. Men dom förstår inte detta. Förstår inte känslan av att behöva kämpa för träningen.

 

Inatt kunde jag inte sova. Kroppen var varm som ett ånglok och ändå frös jag hela tiden. Det var en underlig situation, så jag försökte undvika den. Försökte kyla ner fötterna och till slut lyckades jag somna. Men sen vaknade jag igen, alldeles för tidigt, oförskämt pigg och med en träningsvärk i rygg och axlar. En träningsvärk som är bra men gör mig lite lamslagen. Hatar när folk tycker det är det skönaste som finns, det är det inte.

 

Men jag hoppas att jag inte blir bortskrämd från träningen denna gång. Hoppas att jag kan hålla i, att jag kan fortsätta och låta träningen bli en del av mig. För jag vill, jag vill verkligen, Men hatar alla känslor av att man trots att jag är nöjd känner mig som klen, långsam och att jag tränade alldeles för lite. Men jag vet, skulle jag sprungit en timme hade jag varit död idag, istället för lite öm. Hade jag sprungit snabbare hade jag också behövt gå mer. Och ja, jag är nog klen, men då får det vara så. Jag har inte tränat tillräckligt för att inte vara klen, men någonstans måste man ju börja om man ska ändra på det.

 

 

Det var många dagar sedan jag skrev, detta har med att pojken min har kommit hem, att vi firat 1 månad och att vi varit lyckliga varje stund i så många dagar. Vi var lediga ihop och dagarna var vackra, måltiderna underbara och nätterna låg vi vakna åtskilliga timmar för att njuta av varanns sällskap och historier. Jag berättade för honom om så mycket, så mycket jag inte säger till folk. Om sådant som varit mitt liv för länge sedan. Sen har vi jobbat, båda två och vi har umgåts och jobbat ikapp och känns som vi fungerar bra.

 

Men för en tid sedan hände det oundvikliga när man jobbar på en intensivvårdsavdelning, ett dödsfall. Det var en man, nära pensionsåldern som kom in från inlandet, han kom med helikop ter och hade varit med om en arbetsplatsolycka. När han kom fram hade hjärna börjat tryckas ut ur huvudet, och känslorna av att se hjärna utanför huvudet var otroligt underligt. Han undersöktes och man insåg att detta gick inte att göra något åt. Och man fick lämna honom till det öde som var oundvikligt med dom skadorna. Och tillslut slutade hjärtat slå.

 

Det var annorlunda, att se och förstå vad kroppen klarar och inte klarar, vad som finns och hur dåligt det kan gå. Det fick mig att vilja krama om min pappa som kunde varit ganska lik denna mannen och fick mig att tänka på livets skörhet. Det var första gången någon dog framför mig, inte den sista. Men även då förstår jag livets mirakel och hur vi i sjukvården inte kan göra underverk alltid, vissa saker är för stora för kroppen att klara av.

 

Men annars är jag lycklig, lycklig nog att inte skriva massor med bittra inlägg. E är fantastisk och jag älskar varje stund. På vår månads dag sa han jag älskar dig till mig, och det kändes så fint och bra och allt var stjänor och kärlek och pulsar.