Jag och Gud
Ibland undrar jag om jag kanske är troende ändå. Någonstans älskar jag kristendomens historier, alla historier från moses, från Lucifers fall från himmlen, från Jesus och hur han blir korsfäst. Det är fina historier om bland annat skam, svek, kärlek och hat. Historierna kan jag dom flesta trots att jag inte läst boken, jag har tänkt flera gånger att läsa den. Men det har bara inte blivit av. Istället ser jag filmer och musikaler, hört historierna berättas.
Jag minns när jag var liten och alltid följde med min pappa till kyrkan. Han var söndagsskollärare i en frikyrka i det samhället jag bodde i då. Det var roligt att gå till kyrkan för efter halva mässan fick man gå ner på undervåningen och leka och höra på historier. Mina starkaste minnen är från en flanellograf, det är en filttavla som man kan sätta upp andra filtbitar på så kan man berätta historier med dessa, i kyrkan där jag gick hade man tusentals bilder till flanellografen och man kunde berätta historier om allt i hela bibeln, tex en brinnande buske och moses och så berättar man hur moses ser den brinnande busken. Det var något vackert, något jag aldrig kommer glömma.
Idag satt jag i kyrkan, det var länge sedan sist. Tror inte jag varit i en kyrka på ett år, över ett år. Denna gång som förra spelades "Himlen är oskyldigt blå" av Ted Gärdestad, då som nu började jag gråta, för förra gången jag satt i kyrkan var det mycket blommer och en kista i mitten. En kista med en moster som alltid kommer finnas i mitt hjärta. Jag är så ledsen att hon aldrig kommer kunna träffa E. För jag skulle vilja visa henne E. Skulle vilja att han visste vem E var. Skulle vilja att hon kunde komma på min examen från utbildningen. Men tyvärr. Hennes dagar var slut för ett år sedan, men hon kommer alltid vara saknad.
Jag vet att jag älskar historierna, jag vet att jag älskar kyrkan, vet att jag älskar församligen och att sjunga psalmer och lovsånger. Finns få känslor som slår att sjunga en hymn i en liten lada, en sommar, sent på kvällen med massor av människor runt sig. Ändå är min tro skral, tror kanske inte min tro är felet utan all skit som tron ger. All hat, all smärta, alla regler och alla som tror sig ha rätt och andra fel. Jag kommer alltid älska Gud, kärleken och det vackra, men tyvärr kommer jag aldrig låta regler som skrevs för 2000år sedan styra mitt liv. Jag kommer aldrig övertala någon att tro. Men i mitt hjärta finns Gud, i den forma han nu finns och det kvittar. Gud är kanske en sparvtunn psykotiskt sjuk kvinna som behöver min hjälp, jag vet inte, men jag älskar ändå Gud.
Jag är döpt, Jag är konfimerad, Jag har gått i söndagsskola, varit UV-scout och kommer från Sveriges Jesursalem, ändå kommer jag bara tro på mitt vis, och hålla det i mitt hjärta.
