LovliePie

Jag har ett problem. Det handlar om att inte kunna hantera att prata med vissa människor. Jag vet inte varför egentligen, men vissa auktoriteter jag pratar med får mig alltid att gråta obehindrat, gråta och låta tårarna rinna ner för kinderna, och jag blir helt otröstlig. Det blir en tjock tjock klump i halsen och tårarna går inte att sluta. Detta hände mig nästan på jobbet för några dagar sedan. Detta hände mig igår när jag pratade i telefon och det hände idag i telefon. Och jag kan inte hindra det.

 

Det som hände var att hon som är en av Cheferna på forskaraspirantprogrammet ringde mig eftersom jag bad henne göra detta och vi pratade. Hon berättade hennes syn på alla problem. Hon såg inte problemen och ville inte riktigt bemöta mig i dessa problemen heller. Hon såg det som utmaningar och som barnsjukdommar i denna process, inge som att bakom mig finns ett liv och en själ som vill ha svar och få veta saker, en själ som behöver ha svar och behöver få veta hur saker och ting fungerar.

 

Men hon hade svar på alla mina frågor, hon löste ut alla frågetecken som fanns och hon gav mig svar. Men inte alla svar. Hon bad min om att jag skulle ha tillit också. Och min hjärna vill säga "säg ja då, låt det gå, gör din månad forskning och sen är allt bra" men min hjärta säger "nej, du litar inte på dom, du vill inte längre, du har känt det länge, kanske tid att ge upp?" Och jag vet inte vad jag ska lyssna på. Jag tror nog inte jag någonsin kommer bli bekväm med detta som det känns nu. Jag kommer alltid ogilla ledningen för forskaraspirantgruppen och även om forskningen är intressant kommer det inte ge mig det jag har tänkt mig. Jag kommer alltid se min handledares uppmålade bild om studieuppehåll och se hur cellen återupplivas framför mig.

 

Ändå får jag känslan av flykt, att detta är mitt X igen, att detta är hans strategi att lösa allt, bara fly, och att jag kanske borde ge det sig denna enda månanden av mitt annars så långa liv. Att jag kanske ska testa, för detta är once in a lifetime. Men någonstans har jag sagt upp once in a lifetime saker förut, och vill jag verkligen så tror jag att det kommer lösa sig. Litar jag på livets nyckfullheter så kanske det var just detta som skulle hända, just detta som jag väntade på, att det skulle komma en anledning till att hoppa av. För jag har varit deppig över denna forskning länge. Egentligen lutar allt till att hoppa av, men det är så svårt att verkligen ta steget.

 

Dagarna bara rinner bort. Snart kommer E hem igen. Snart är sommaren slut och snart har jag fått ett svar på hur Augusti blir. Jag mår väldigt dåligt idag dock. Vet inte om det är en ny sommarförkylning som ger sig den på att komma och jävlas eller vad det är. Men just nu mår jag fördjävligt och undrar starkt på om jag kan jobba imorn, och då blir jag stressad att jag inte kan jobba och sen blir det jobbigt och jag mår dåligt en otroligt dålig kombination. Detta med en stress då vad jag vill och hur jag känner går isär och gör att hela jag blir i en otrolig problematisk jobbig situation.

 

Inatt drömde jag om honom, om mitt X. Det var en galen dröm om att han var här, fast inte här, att jag hade torktumlare i lägenheten och sånt, saker som är helt orelevanta men som på något sätt hittade in i min dröm. Jag vet att det har med att göra att jag vill åka hem till Jönköping i Augusti, att jag vill träffa honom även om det kommer göra otroligt ont. Även om det finns problem på vägen och allt gör att jag vill ligga på golvet och skrika, hata och gråta. För det är jättejobbigt att känna saknaden. Sen pratade jag idag med en vän om honom, det var så länge sen jag pratade om honom. Han har kommit upp flera gånger på jobbet när jag vill berätta om roliga saker. Han finns överallt även om det börjar bli mindre, även om han påverkar mig mindre så finns han överallt i minnena.

 

Jag sökte i våras en sak som heter forskaraspirantprogrammet, det var en slump mest som ledde mig till det, det var något jag velat innan och nu blev det av, när jag sökte fanns ett problem, jag jobbade på universitetet som amanuens, det är en hjälpare, som en lärare för elever på terminer under en själv. Men jag hörde mig för, ringde runt, frågade och tillslut fick jag veta att det inte skulle vara ett problem, men då hade jag redan tackat ja till ett drömjobb ja inte trodde var sant att jag skulle få. Men jag fick det. Och då stod jag i valet och kvalet mellan att välja en "otrolig changs att testa på forskning" och ett "drömjobb jag alltid skulle ångra om jag sa upp". Tillslut bestämde jag mig för mitt drömjobb och sa upp forskningen. Men min handledare tyckte jag skulle försöka göra båda, så vi löste en kompromiss som tog tid och energi att ordna upp.

 

Efter det trodde jag allt skulle ordna sig, att allt var grönt och att vi hade löst alla problem. Men tyvärr visade det sig att så var inte fallet, för i dagarna kom det fram att man inte fick vara amanuens och få stipendie som jag hade försökt få svar på och fått veta att det inte var ett problem. Dagarna har gått och det har blivit ohållbart, jag orkar inte sitta med all denna obeslutsamhet, alla problem, och allt som bara inte fungerar. Och jag vill så gärna vara ledig denna sommaren. Så otroligt mycket vill jag säga nej till detta men jag vet inte hur jag gör det utan att göra folk sura och förtvivlade. Vill säga nej trots att detta är min enda changs att forska nu, eftersom dom på stipendie har en utgift på 12000kr men på det sättet som blir nu, om jag ska få ut 120000kr kostar det dom 20000kr. Men ja. Jag funderar på att säga nej till hela grejen. Vill inte vara låst. Vill inte ha problem och annat. Orkar inte mer. Orkar inte hålla på såhär.

 

Men jag vet inte hur. Vet inte hur jag ska få detta att bli så bra som möjligt. Önskar jag hade någon att prata ut med om detta. Men det är svårt, och en jättejobbig situation. Att säga upp en otrolig changs är jättejobbigt. Jättesvårt och det har ändå med min framtid att göra. Men jag vill inte längre. Vill inte längre bli mer besviken. Bli mer låst och mer problematiskt. Får se vad dom svarar. För är det som jag tror, att dom vill ge mig skattepliktigt arvode, då är det tack och hej, leverpastej. Jag vill inte ha något med dom att göra längre.

 

Vissa dagar som denna hatar jag allt. Det är dagar när min kropptemeratur inte fungerar. Dagar när E inte svarar på mitt sms, dagar E känns så långt borta och dagar jag lägger mig på hans sida sängen och andas in hans doft. Dagar med PMS på intågande och ett väder som går från varmt till kallt, från regn till sol.

 

Men mest saknaden som skär i hjärtat. Saknaden då jag börjar tänka för långt, börjar övertänka varje sekund, varje samtal, varje ord och varje sms, men även de gånger när sms inte kommer. Saknaden som gör en galen, men också att man hela tiden är hungrig, hur huvudet försöker sprängas då och då på grund av väderspänningar. Saknar alla kyssar, alla kramar, alla underbara smekningar och händerna, som underbara händerna på min bara hud.

 

Men sen skickar han ett urgulligt sms, ett sms att han saknar mig, att han tänker på mig och att jag finns i hans hjärta och hans tankar. Får egentligen veta att han pratat hela dagen om mig med sina vänner och att han verkligen hade velat ha mig där. Men jag tar inte dom hintarna. Vet inte varför vissa saker är viktigare än andra. Varför jag bryr mig mer om vissa saker och mindre om andra. Vet inte varför mitt PMS alltid ska vara en galen kvinna i min hjärna som hatar allt och som är galen.

 

Men jag försöker, försöker vara ute och leka med folk, försöker göra saker och inte bli passiv. Försöker inte sakna mer än normalt, försöker låta honom ha kul utan mig och jag ha kul utan honom. Men det är så svårt. Så svårt att älska, svårt att inte kväva allt och svårt att tycka tre gånger om dagen är för lite, svårt att tycka att 20min prat är för lite om dagen. Börjar undra varför vi inte kan prata i timmar? Men vill inte läsa in något i det. Får se vad som händer.

 

Tror jag älskar att försöka vara mig och E, och inte vad alla andra säger, inte vara något jag minns, utan bara oss. Så som vi är. Och jag tror kanske jag gillar honom mer och mer varje dag och att allt är fint, ändå vill jag hitta ursäkter till varför det ska vara dåligt. Varför jag ska sticka. För inget kan ju vara för bra, det går alltid utför inom snar framtid. Men jag ska älska varje sekund. Lära mig varje sekund. Och när det kraschar, ta upp bitarna och älska att jag fick denna stund med honom.

 

Dagarna tickar fram, idag är det två veckor sedan vi blev ihop. Allting klickar bättre och bättre. Mer och mer flyttkartonger försvinner från lägenheten och mer och mer blir det ett hem istället för ett flyttkaos. Gamla lägenheten är urflyttad och inget återstår i den lägenheten, förutom städet. Och det tar jag en dag jag orkar. 

 

Biljetter till närcon är köpta och alla kläder jag köpt har ruinerat min ekonimi. Men sånt händer. Tänker att jag får ta det lite lugnt nu med pengar, men att det löser sig alltid. Det enda är att jag inte kan få köpa allt roligt jag velat köpa. Utan det får vänta. Vill ha så mycket dyrt.

 

Lycka är den känslan som genomsyrar mig varje dag. Varje stund och varje hjärtslag. Hans doft är det som alltid finns i mitt huvud och att leva med honom har hitills bara varit fina stunder med kärlek och kyssar, hjärtslag och dofter. Han pratar mycket, men det känns bra. Han gillar otroligt mycket sina spel och sina tv-serier, men det känns lungt. 

 

 

 

Idag kom regnet. Det milda vackra sommar-skyfallet. Det var så otroligt underbart att se det. Det var som en regnridå som insvepte världen, och droppar studsade i vattenpölar och vattnet bara forsade. Och doften var fantastisk. Helt enormt. I det läget tackade jag livet och gick upp ur sängen trots att jag mådde illa och inte ville röra mig.