LovliePie

Dagarna bara rinner bort. Snart kommer E hem igen. Snart är sommaren slut och snart har jag fått ett svar på hur Augusti blir. Jag mår väldigt dåligt idag dock. Vet inte om det är en ny sommarförkylning som ger sig den på att komma och jävlas eller vad det är. Men just nu mår jag fördjävligt och undrar starkt på om jag kan jobba imorn, och då blir jag stressad att jag inte kan jobba och sen blir det jobbigt och jag mår dåligt en otroligt dålig kombination. Detta med en stress då vad jag vill och hur jag känner går isär och gör att hela jag blir i en otrolig problematisk jobbig situation.

 

Inatt drömde jag om honom, om mitt X. Det var en galen dröm om att han var här, fast inte här, att jag hade torktumlare i lägenheten och sånt, saker som är helt orelevanta men som på något sätt hittade in i min dröm. Jag vet att det har med att göra att jag vill åka hem till Jönköping i Augusti, att jag vill träffa honom även om det kommer göra otroligt ont. Även om det finns problem på vägen och allt gör att jag vill ligga på golvet och skrika, hata och gråta. För det är jättejobbigt att känna saknaden. Sen pratade jag idag med en vän om honom, det var så länge sen jag pratade om honom. Han har kommit upp flera gånger på jobbet när jag vill berätta om roliga saker. Han finns överallt även om det börjar bli mindre, även om han påverkar mig mindre så finns han överallt i minnena.

 

Jag sökte i våras en sak som heter forskaraspirantprogrammet, det var en slump mest som ledde mig till det, det var något jag velat innan och nu blev det av, när jag sökte fanns ett problem, jag jobbade på universitetet som amanuens, det är en hjälpare, som en lärare för elever på terminer under en själv. Men jag hörde mig för, ringde runt, frågade och tillslut fick jag veta att det inte skulle vara ett problem, men då hade jag redan tackat ja till ett drömjobb ja inte trodde var sant att jag skulle få. Men jag fick det. Och då stod jag i valet och kvalet mellan att välja en "otrolig changs att testa på forskning" och ett "drömjobb jag alltid skulle ångra om jag sa upp". Tillslut bestämde jag mig för mitt drömjobb och sa upp forskningen. Men min handledare tyckte jag skulle försöka göra båda, så vi löste en kompromiss som tog tid och energi att ordna upp.

 

Efter det trodde jag allt skulle ordna sig, att allt var grönt och att vi hade löst alla problem. Men tyvärr visade det sig att så var inte fallet, för i dagarna kom det fram att man inte fick vara amanuens och få stipendie som jag hade försökt få svar på och fått veta att det inte var ett problem. Dagarna har gått och det har blivit ohållbart, jag orkar inte sitta med all denna obeslutsamhet, alla problem, och allt som bara inte fungerar. Och jag vill så gärna vara ledig denna sommaren. Så otroligt mycket vill jag säga nej till detta men jag vet inte hur jag gör det utan att göra folk sura och förtvivlade. Vill säga nej trots att detta är min enda changs att forska nu, eftersom dom på stipendie har en utgift på 12000kr men på det sättet som blir nu, om jag ska få ut 120000kr kostar det dom 20000kr. Men ja. Jag funderar på att säga nej till hela grejen. Vill inte vara låst. Vill inte ha problem och annat. Orkar inte mer. Orkar inte hålla på såhär.

 

Men jag vet inte hur. Vet inte hur jag ska få detta att bli så bra som möjligt. Önskar jag hade någon att prata ut med om detta. Men det är svårt, och en jättejobbig situation. Att säga upp en otrolig changs är jättejobbigt. Jättesvårt och det har ändå med min framtid att göra. Men jag vill inte längre. Vill inte längre bli mer besviken. Bli mer låst och mer problematiskt. Får se vad dom svarar. För är det som jag tror, att dom vill ge mig skattepliktigt arvode, då är det tack och hej, leverpastej. Jag vill inte ha något med dom att göra längre.