LovliePie

Jag har ett problem. Det handlar om att inte kunna hantera att prata med vissa människor. Jag vet inte varför egentligen, men vissa auktoriteter jag pratar med får mig alltid att gråta obehindrat, gråta och låta tårarna rinna ner för kinderna, och jag blir helt otröstlig. Det blir en tjock tjock klump i halsen och tårarna går inte att sluta. Detta hände mig nästan på jobbet för några dagar sedan. Detta hände mig igår när jag pratade i telefon och det hände idag i telefon. Och jag kan inte hindra det.

 

Det som hände var att hon som är en av Cheferna på forskaraspirantprogrammet ringde mig eftersom jag bad henne göra detta och vi pratade. Hon berättade hennes syn på alla problem. Hon såg inte problemen och ville inte riktigt bemöta mig i dessa problemen heller. Hon såg det som utmaningar och som barnsjukdommar i denna process, inge som att bakom mig finns ett liv och en själ som vill ha svar och få veta saker, en själ som behöver ha svar och behöver få veta hur saker och ting fungerar.

 

Men hon hade svar på alla mina frågor, hon löste ut alla frågetecken som fanns och hon gav mig svar. Men inte alla svar. Hon bad min om att jag skulle ha tillit också. Och min hjärna vill säga "säg ja då, låt det gå, gör din månad forskning och sen är allt bra" men min hjärta säger "nej, du litar inte på dom, du vill inte längre, du har känt det länge, kanske tid att ge upp?" Och jag vet inte vad jag ska lyssna på. Jag tror nog inte jag någonsin kommer bli bekväm med detta som det känns nu. Jag kommer alltid ogilla ledningen för forskaraspirantgruppen och även om forskningen är intressant kommer det inte ge mig det jag har tänkt mig. Jag kommer alltid se min handledares uppmålade bild om studieuppehåll och se hur cellen återupplivas framför mig.

 

Ändå får jag känslan av flykt, att detta är mitt X igen, att detta är hans strategi att lösa allt, bara fly, och att jag kanske borde ge det sig denna enda månanden av mitt annars så långa liv. Att jag kanske ska testa, för detta är once in a lifetime. Men någonstans har jag sagt upp once in a lifetime saker förut, och vill jag verkligen så tror jag att det kommer lösa sig. Litar jag på livets nyckfullheter så kanske det var just detta som skulle hända, just detta som jag väntade på, att det skulle komma en anledning till att hoppa av. För jag har varit deppig över denna forskning länge. Egentligen lutar allt till att hoppa av, men det är så svårt att verkligen ta steget.