LovliePie

Hej! Jag är annorlunda. Jag ställer krav. Jag förväntar mig att det ska bli bättre. Jag förväntar mig förändring. Jag tycker vi behöver sätta stopp för gamla onödiga och orimliga mönster. 

 

Mitt yrke är ett yrke som historiskt varit otroligt hierarkisk och mansdominerat. Att tänka om tar tid, ork och är otroligt jobbigt. Man möts av skeptisism. Man möts av en uppfattning att man är jobbig. 

 

Jag är på en hel del sätt en exemplarisk medarbetare, jag svarar snabbt på mail. Tar jag på mig en uppgift löser jag den, har jag ett grupparbete är det jag som gör 90% av jobbet. Jag säger till när saker fungerar dåligt. Jag försöker förändra. Jag försöker gå via rätt kanaler. 

 

Att vara annorlunda innebär också att inte få dom fördelar som kommer av att man är kompis med chefen. eller att ens pappa jobba där, eller någon annan fördel där man bara går förbi rätt instanser. På sättet jag är annorlunda har jag svårt att sälla mig till gruppen "det är någon annans problem". Att tänka att någon annan är ansvarig, att någon annan ska säga till, att någon annan jobbar i frågan. Vem är denna någon annan? Finns den ena? 

 

Jag säger vad jag tycker, jag meddelar vad som är rätt och fel när jag vet. Jag beskriver mina tankar och känslor och håller du inte med, kan vi förlika oss, inte att jag har fel, men att ditt sätt också är rätt och fungerar minst lika bra eller iallafall att det visst är så vi ska göra. När det är tungt är jag den som säger till. Jag hör av mig, när det är ohållbart, för mig. Att inte få gehör, så är det ibland. Men jag hör av mig. 

 

Att kräva saker, som handledning, som att få äta lunch, att få använda sin lagstadgade rätt. Att det är chefen som faktiskt ska ta ansvar och leda och fördela arbetet. Att det inte ska vara upp till arbetstagaren att ändra sitt schema om man sagt till i god tid, eller att man ska lösa sin egen sjukfrånvaro eller liknade. Jag kräver saker, och någonstans verkar det vara fel i denna tystnadskultur. 

 

Jag tror dock jag bara kan vara jag. Ibland är det dock så ensamt att man är några år före dom andra. Att det jag kämpar för idag om 5-10år är självklart och då blir man inte tackad, för ingen vet vilken skit eller vilket jobb man faktiskt gjort. Saker blir bättre, men det går långsamt och om till och med ens kollegor är emot en, för förändring är läskigt, så känns det som man tappar musten.

 

Jag hoppas jag kan få komma vidare. Att mina val, mina personliga val faktiskt ska få vara mina. Att jag ska få vara annorlunda och att jag ska få vara jag. Att förståelse finns. Jag har alltid varit annorlunda. Jag minns när rektorn på min högstadie-skola kom på skolavslutningen utklädd till indian och gav mig pris för mest unika elev. Till historien var jag den dagen utklädd till katt. Jag visste inte då vilken tung resa det skulle vara att vara unik. Hur mycket motstånd man skulle möta på. Men det finns dom som ser mig. Som ser min unikhet och vet den kan göra underverk.

 

Andra kommer hata den, för det sticker i ögonen att någon är annorlunda. Någon är unik. En smaragd bland gråsten. Vad har givit den rätten. Men jag ser bara att jag kan vara jag. Och det finns dom som uppskattar det. Att vara mig, är att vara annorlunda och visst hade det varit lättare om andra kunde acceptera det. Livet ser inte ut så.