LovliePie

Denna blogg handlar visst mest om känslor, om hur det känns när man vill sluta hjärtat ut bröstet och gråta hej vilt. Denna vecka har varit en sån vecka.

 

För drygt en vecka sen försökte jag planera in lite häng med vänner. En av vännerna beskrev att hon inte kunde för hon skulle på fest, fest hos min kollega. Och ja vännen och kollegan känner varann från tidigare arbete men jag kände ett styng av smärta när jag hörde det. En fest, hos min kollega, där jag inte var bjuden. Jag tänkte att det kanske var en liten fest och hon bara bjudit några få. Jag var inte så nära att jag skulle inkluderas i några få.

 

Några dagar senare pratade jag med några andra vänner och som nämnde också festen hos kollegan och sa "jag såg du skulle komma på eventet på nätet, det var ju typ 50 pers som skulle komma". Jag kände mig återigen utanför, så av minst 50 pers var jag inte beräknad innefattas. Det sved men jag försökte än en gång trycka bort det som med tankar att det inte var personligt även om jag blev ledsen.

 

Någon ytterligare dag frågade en kamrat, en annan kollega om jag inte skulle gå på festen. Jag sa jag inte var bjuden men reflekterade över att den kollega som frågade inte var särskilt nära festplaneraren, inte närmre än jag. Jag kom fram till jag måste fråga och festplaneraren, min kollega, sa att nej hon hade bara bjudit några få från jobbet, och det var fullt på festen. Jag var ledsen men slog det från mig. 

 

Efter festen pratade jag med min kamrat och hon beskrev då att ungefär hälften av vår grupp på 12 pers hade varit där, varav de två nyaste, dom som börjat för 3-4månaders sen och som ingen hade känt tidigare. Då blev jag väldigt ledsen, hur kunde man bjuda någon som man känt avsevärt mycket kortare och min kamrat som inte var närmre kollegan än jag. Urvalet kändes otroligt oväntat och att inte ta det personligt kändes ännu värre.

 

Olika tankar kom upp om hur dålig jag var, på detta blev det dessutom fick jag mens och en dröm blev plötsligt förändrad. Jag ville bara gråta. Ligga ner i fosterställning och gråta. Jag kände att det aldrig kommer vara någon som gillar mig. Ingen kommer någonsin bjuda in till fest. Ingen kommer komma om jag bjuder in till fest. ALLA vill hålla avstånd och ingen kommer någonsin vilja vara min vän. Jag gick ut och drack med några vänner. Och alkohol har en tendens att alltid öka på min ångest och oro. 

 

Idag hade jag ett samtal med kollegan och det kändes ändå bra. Det var inte personligt och dom nya hade hon bjudit in för att förbarma sig över för att dom inte skulle vara utanför, vilket i sig är fint. Att jag bär på ett utanförskap sen innan var inget hon visste om. 

 

Efter detta har jag varit ledsen och trött och känt mig mycket skakad och skadad. Jag känner en djup känsla av ledsamhet och ångest. Jag har svårt att se hur jag ska kunna gilla mig själv i detta läget. Det känns djupt och tungt i bröstet och i mig själv. Och jag känner mig väldigt sårbar, otroligt sårbar. Och så ledsen. Hur lär man sig älska sig själv i en så grym värld? Hur kan man fortsätta harva på utan minsta tecken på att något vänder? Varför är vi ständigt utsatta för utanförskap hur mycket vi än försöker? Och varför faller alla pusselbitar på plats för vissa men inte andra?