LovliePie

Jag hatar praktiska prov. Jag hatar att inte ha kontrollen att få tid att tänka efter och känna efter. Igår gjorde vi ett praktiskt prov på färdigheter som läkare. Vi skulle ta anamnes och göra status, HLR, EKG-tolkning och lite till. Jag blev så otroligt psykad några gånger, och innan kändes det som jag skulle skaka sönder. Var inte en trevlig upplevelse. Men jag genomgick den.

 

Jag har aldrig gillat att vara praktisk. Jag kommer ihåg när jag skulle lära mig free-pour:a på bartenderskolan. Då sa han att vi i slutet skulle ha ett prov där man skulle hälla upp drinkar, 2 4or och 4 6or eller något liknande och man fick bara missa på va 0.25cl upp eller ner. Jag minns faktiskt inte rikigt vad kriterierna var. Men det var så sjukt jobbigt att veta att jag skulle bli testad på min praktiska förmåga, för jag kan inte utföra lika  bra som många andra. Jag är sjukt bra på att tänka. Men inte på att göra, dvs blir ingen kirurg av mig inte.

 

Men vill ni veta en sak. Jag klarade nämligen free-pouring provet, och frågan är om jag kanske inte klarade OSCEn också. Jag hade missat på några grejer så jag bestämde mig att kolla upp mot gamla prov de som jag missat och en som jag trodde mig missat totalt på visade sig bara att 3/10 poäng fallit bort, likaså på en annan jag trodde jag misslyckats mycket med. 

 

En annan sak jag alltid hatat är att göra HLR, varför? Jo för jag kan inte räkna kompressioner och höra melodi/känna rytmen samtidigt. Så jag gör ofta för fort. Igår vet jag dock inte vad som hände. Ett kusligt lugn la sig över mig, ett lugn som fick mig att inte glömma en enda detalj, ett lugn som fick mig att lyssna, känna, titta i runt 9 räknade siffror. Ett lugn som gjorde att jag bara körde, jag såg alla detaljer och stressen fanns bara inte. Ja du, vem vet vad det var, men antagligen var de det där lugnet som händer när man ska verkligen ta fram det viktigaste i sin person, när stressen gör det bättre. IVA-stressen som jag tänker den, nämligen att det är aldrig viktigt att stressa så mycket att man missar saker eller att man verkar stressad, utan hellre att man tar det man ska göra, gör det med tempo men inte med stress och håller huvudet på banan hela tiden. Hoppas det gick bra, för som sagt, helt plötsligt undrar jag om jag kanske var för långsam i kompressioner, och kanske inte tryckte tillräckligt hårt, men ja, hoppas *håller tummarna*

 

Sist men inte minst blir jag brunett på tisdag! Jäääääj!

 

Jag sitter och läser i bloggen om året som vart, om tider som varit känslo-laddade, om hur mycket jag behövde skriva av mig innan sommmaren, och om hur hårt det var förra januari. Förra januari skrev jag patologitentan, i mars blev jag kär, och den 31a maj blev jag sambo och flickvän, förra sommaren jobbade jag så mycket på IVA och hösten som vart ett helt mania att försöka leva ihop när man inte har tid för varann samt att börja på Kliniska terminer. 

 

Året som gått har varit fullsmockat, och så mycket har hänt, och i våras och sommras var jag så lycklig, men hösten och vintern gör mig nere. Det verkar inte slå fel, för ännu en gång känns det som jag är längst ner i mina känslor och dinglar. Skolan är blä, och allt annat med. 

 

Men en sak som jag har haft med mig genom åren och som även nu är akutellt är att rensa. Jag har rensat min blogg nu, rensat på onödigt, rensat ut även bra saker, men mest onödigheter. Saker var en gång så viktiga, men med tiden ser man hur det viktiga suddas ut. Det enda jag tycker är viktigt nu för tiden är bilder, foton. Blir sugen på att beställa ett gäng, eller göra något med dom jag har. Byggde en gång en fotobok, men kom på att jag nog inte gillar scrapboking ändå. Men kanske skulle jag göra någon utan en agenda och utan mer tankar än att sätta in saker jag gillar och skriva en kommentar. Likt det jag gör här?

 

Ett av mina nyårslöften var att börja fota igen. Det var så sjukt länge sen jag gjorde det på riktigt. Och ett löfte var att läsa några böcker, verkligen bara läsa. Sist känner jag när jag läser min blogg att jag vill fortsätta skriva, vill fortsätta rensa och mer där till. Men mest av allt älskar jag E och detta blir första bilden på honom i min blogg.

 

Idag inleder jag mitt 5e år med min 10års dagbok. Idag är första dagen på 2014. Idag ser jag tillbaka på ett fint år tillsammans med mitt hjärta. Jag har önskat mig ett år utan mitt X, utan att han förstör allt, ett år helt utan honom. Jag har önskat mig ett år med mer tid för mig och det jag vill. Jag har önskat mig mer pengar och mindre kilon och mindre stress. Men mest av allt har jag önskatmig mer ledigt, tror jag kan behöva det.

 

Varje jul nu för tiden är den samma. Stressig och flängig, med många pitstop och ännu mer planer. Många måsten och många frustrerade timmar. Många dagar man vill skrika på familjen. Många dagar man önskade att det var annorlunda. Men snart får jag åka hem hem, hem ljuva mitt och Es hem. Saknat så att kunna vara bara han och jag. 

 

Men över lag har det varit ett bra jullov, fick godkänt på EBM men komplettering på IH. Och önskar mig mer ledigt. I min hjärna kommer OSCEn och spökar, ofta. Och tentan. Det känns svårt att satsa på mig och få det gjort. Men hoppas jag får igång det. Får igång mig. Just nu vill jag bara ligga i Es famn och kramas, och kyssas och allt sånt! Glömma hela livet i en vecka och sen ta nya tag. Hoppas det nya året ger mig vad jag önskar mig!