Så spännande och så frustrerade
Omg, vattnet har gått. Men inget är som sist. Sist höll jag på att få en eda vid denna tiden. Denna gången ligger jag hemma och upplever jag hyperventilerar. Jag hade velat sova men ingenting fungerar just nu. Hjärtat slår volter, bebis sparkar, men ingen lugn och ro. Vill kräkas men ändå, vill bara det ska dra igång på riktigt.
Jag har hela tiden trott att det skulle bli som förta gången, att när väl vattnet gått skulle kroppen fatta vinken och lille bebis skulle komma, fortare än kvickt. Men nej, så blev det inte denna gång. Är jag fel? Är det något fel? Jag vet att detta är vanligt, ändå grubblar man och hyperventilerar och kan inte sova. Varför vill min kropp inte funka denna gång? Eller var det för det var fara och färde sist och bebis behövde komma ut?
Att detta med förlossning kan vara så jäkla förvirrade. Så oväntat och oklart. Att allt ställs på sin spets och man vet varken bu eller bä? Nät kommer vår lilla skatt? När kommer en vacker liten bebis som får ligga i min famn? Jag vill ha dig här nu. Och E, ja, inte till så stor nytta just nu. Han sover som en stock. Vilket såklart är bra med men just nu jag vet inte, hade också velat ha han här.
Snart kommer en liten skatt till oss, en liten humla!
