Jobbiga tider, och psykisk snuva
Nu är det jobbiga tider. Sömnen har blivit sämre, kylan har grabbat tag i mig. Viktpaniken likaså. Psyk är alltid svårt i såna här tider för hur vet man om man är frisk? Jag gjorde en nedstämdhet skala nyligen, jag var inte deppig eller kanske lite mild deppighet. En psykisk höstsnuva kanske. Varje år vid denna tiden känns det på samma vis "aldrig kan jag väl mått så här dåligt tidigare". Jag minns verkligen inte, jag kan minnas orden men inte känslan. Känslan av avgrundsdjup tomhet. E minns, och jag hör ibland hur ledsen han låter när han minns. Jag hatar att jag drar in honom i det hela.
Vikten är ett ständigt problem. Har jag en ätstörning? Ibland undrar jag. Jag älskar verkligen mat, kan äta nästan obegränsat med mat, gick ner i vikt i våras, som lägst på 86, nu återigen 95. Fetma säger BMI. Tjock säger bilderna. Vacker säger E. Ibland undrar jag om han ljuger. Hur kan han tycka jag är vacker. Jag har tittat mycket på bilder från förr. Alltså jag var så himla smal och snygg under mina tonår, men jag trodde alltid jag var tjock och ful. Är det verkligen så att vara tonåring. Att alltid tycka man är tjock för man inte är spinkig. Jag trodde under dom åren mycket jag skulle dö ung, men det gjorde jag inte. Här är jag, examinerad läkare, förlovad och snart gift.
Ibland får jag panik inför bröllopet. Tänk om jag valt fel, tänk om jag ändrar mig. Jag har alltid sett ner på folk som hela tiden vill gifta sig och i sista stund blir nervösa. Fuck. Hur kan jag bli nervös. Ibland undrar jag om jag verkligen valt rätt. Ibland tänker jag att han bara är ett val för han var den som fanns då och den som ville ha mig. Ibland undrar jag om jag skulle hitta någon om jag ens ville. Samtidigt måste jag minnas att jag faktiskt älskar honom, han är min bästa vän och en fantastisk älskare. Jag saknar honom så fort vi är ifrån varann. Jag kan inte tänka mig ett liv utan honom. Så varför är jag orolig?
Att leva tillsammans är svårt, att leva utan varann är svårare.
