LovliePie

Alla gånger samma sak. Jag borde väl ha lärt mig vid det här laget. Trots det alltid samma visa. 3dagar kvar och en natt innan semestern. 1 månad kvar tills jag ska flytta ut och reellt ca 5+3 dagar som jag bor här. Allt är förberett. Allt är på sluttampen och ändå är det alltid denna tid jag hatar mest. Tiden med ena foten kvar och andra i framtiden.

Ni vet när man springer. Du har sprungit nästan hela loppet och nu ser du mållinjen. Andra skulle spurta,ta den allra sista kraften och bara rusa in i mål. Men inte jag. Jag vill typ lägga mig ner och ge upp, börja gå för det är så jobbigt. För varje meter till målet känns det värre och värre tills äntligen man är över mållinjen och då känns det klart bättre. Trots det finns en bitter smak  av de sista metrarna kvar, tills man glömmer. För glömmer gör man alltid. 

Så nära målet nu. Denna gång. Och nu känns det tyngre än någonsin. Jag vill bara ta bilen och dra. Skita i de sista tre dagarna. Skita i Lycksele. Trots att målet är så nära. Och nej, jag kommer inte dra, jag kommer inte ge upp. Jag har aldrig gjort det ännu. Kanske att jag inte ger 110procent sista metrarna men i mål kommer jag. Och så även denna gången är jag säker på. Men att jag inte lär mig, att  jag alltid ska må såhär när målet är nära. 

Fan vad jag längtar efter framtiden