LovliePie

Dagarna rinner iväg, var har en hel sommar tagit vägen, dagar har blivit veckor, och veckor månader och snart börjar skolan igen. Så mycket kul, så läskigt, men samtidigt, kanske exakt det jag behöver. Har börjat komma på mig själv att bli lite sugen att läsa något igen, att vara tvingad att lära sig något, för nåväl, jag kan öppna böckerna själv, men någonstans ligger inget bakom det då. Ah, nä vet inte varför, men vill lära mig saker, och vara lite tvingad att lära mig saker.

 

Jobbet flyter på, det som för 3 månader sedan kändes som världens största konstiga saker känns nu som ett andra hem, som att allt går på rutin. Det känns hyfsat lugnt och saker som man förr satt och hypade över känns nu helt lugnt! Man förstår att det faktiskt är så, saker är hemskt läskiga i början blir bättre, och tillslut kanske känns som man alltid gjort det. Men man ska aldrig glömma hur det känns att vara ny.

 

Annars går tiden sjukt fort, jag älskar varje dag, och säger det till honom varje dag. För jag vill alltid kyssas, alltid ge han min kärlek och sen sova jämte honom varje dag. Han känns som en del av mig och han gör mig så himla lugn och kärleksfull.

 

Jag har dom senaste två veckorna träffat så många som jag kände en gång i tiden, fått höra om folks liv, vad är nytt, vad är gammalt. Vem är alla nu, vilka var dom förr. Jag har fått ha mitt gamla smeknamn igen, något som lite utfasats nyligen, vilket jag inte tycker känns dåligt, men det gör att det blir en skillnad.

 

Det är så underligt att vara jag, här och nu. Att vara hemma hos mina föräldrar, där jag för övrigt efter onsdag inte längre har något kvar. Att träffa alla dessa gamla vänner som jag tycker så mycket om, men som man tyvärr inte kan ha nära längre. Det finns många tankar som snurrar, hur tider har blivit såhär, var åren tagit vägen, hur gammal man har blivit, men ändå hur ung man är.

 

Såklart har barn kommit upp, både en och två och tre gånger, men det får vänta. Såklart har pratet om pojkar kommit fram både en och två och tre gånger. Man inser varje gång att jag och E bara varit ihop i två månader, men som jag sa en gång i tiden "man måste ju börja någonstans, alla långa förhållanden började också dom en gång". Jag tror på oss, mig och E. Tror på en fantastik framtid.

 

Har idag också haft tid att ta tag i lite saker jag lagt på hyllan, så som att fixa en födelsedagsfest. Kanske råkade bjuda in för många, jag vet inte, men tror inte folk kommer i den utsträckningen som jag bjudigt in dom, annars blir det en fest med 150pers..... i en tvåa.... tror inte på det dock.

 

Men jag älskar varje dag, saknar varje dag, och nu känns det att jag vill åka hem till Umeå. Bara två nätter kvar. Innan jag vet ordet av är jag där.